Han skulle på ett ärende till Farmors hus i närheten av sjön. När han gick därifrån mot soldaternas tält hörde han skriken.
– De ropade från sjön. Vi trodde att det var krig. Vi larmade till soldaterna när vi kom till tältet – de trodde också att det var krig.
Men både då 8-årige Sigvard Kaarle och soldaterna skulle bli varse om att det inte var krig som hade brutit ut den 24 oktober 1940. Men det var något allvarligt som hände.
Två plutoner från Bodens ingenjörregemente skulle åka med färjan som trafikerade leden Ekfors-Armasjärvi. Men då gick allt snett.
De som drog in färjan manuellt, eftersom motorn var ur funktion, märkte halvvägs att det blev tyngre och tyngre att dra in färjan med färjklovarna. Det var för att färjan hade börjat ta in vatten.
Den kraftiga blåsten gjorde att vatten tog sig över sträven på färjan. De ungefär 125 personerna på färjan flyttade sig längre bak så att aktern till slut började sjunka. Mannar trängdes överbord eller valde att försöka simma i land i det kalla vattnet.
44 män från 23:e ingenjörkompaniet, en färjkarl och färjkarlens bror som deltog i räddningsarbetet dog. 75 år senare är det här fortfarande en av de svåraste olyckorna som har drabbat svenska försvaret i fredstid.
Under lördagen samlades Ing 3 och kamratföreningen, tillsammans med många andra som kom till platsen, vid minnesstenen som restes för att hedra de döda året efter olyckan, vid sjöns östra strand.
– Det här är en av många minnestunder vi får ha med oss varje år. För oss är det viktigt att minneshålla de tillfällen vi har förlorat kamrater – minnesställa de som har offrat deras yttersta för rikets försvar, säger överste Lars Karlsson.
Björn Fredriksson är vice ordförande för kamratföreningen Ing 3.
– Det här är viktigt ur olika plan. Vi ska hedra de som har gett sitt yttersta för det här landet och så ska vi komma ihåg att vi lever i ett fritt land tack vare dessa människor, säger Fredriksson som med något undantag har besökt ceremonin sedan 1961.
Ethel Emanuelsson var en av de som kom till ceremonin. Färjkarlen och hans bror som omkom var hennes morbröder.
För hennes mor var olyckan en stor tragedi och olyckan satte sina spår i samhället. Men inte bara i Armasjärvi.
– Jag bor i Skellefteå. När jag sade åt folk att jag kommer från Armasjärvi började de omfamna mig för anknytningen till hembyn. Då blev man påmind om vilken olycka det verkligen var.