Särskilt i Norrbotten, där nya fynd under de senaste årtiondena fött fram en helt ny bild av landsändans förhistoria. ”Årsboken Norrbotten 2018-2019” gör en vacker sammanställning i olika uppsatser från skilda områden fornhistoria och även om en del bidrag kräver både goda ögon och tålamod är det spännande historieskrivning av hög tillförlitlighet.
Alltså vetenskap som jävar tanken på hur historien borde vara och istället beskriver hur den faktiskt var. Tag en sådan sak som järnframställning. Den borde inte ha kommit till höga nord förrän med 1600-talets bergsbruk, tysk saklighet som långsamt färdats upp till Norrbotten. Men Carina Bennerhag beskriver två fyndplatser som visar på järnframställning i regionen för mer än 2 000 år sedan, i Sangis och i Vivungi, åtta mil öster om Kiruna. Järnframställning, kanske introducerad av östliga nätverk, en kulturförbindelse som framstår som allt viktigare i de förhistoriska skeendena.
Eller tänk på de högst märkliga fynden i Aareavaara, strax intill gränsälven mot Finland, tre mil norr om Pajala. Olof Östlund skriver om boplatser som kunde dateras till 10 700 till 10 500 år tillbaka i tiden. Spår efter tillfälliga jägargrupper, en av flera migrationer som kom till de isfria markerna längst i norr. Sammantaget räknar man nu med fyra migrantströmmar, via norska kusten, från öst och sydöst och söderifrån.
Förhistorien har förmågan att överraska mer än att bekräfta. En del förblir svårtolkat, som de elva boplatsgroparna i klapperstensfälten på Öberget intill Måttsund. Det organiska materialet starkt nedbrutet, de äldsta kan ändå vara från 3 200 f Kr. Svaga spår av fetter och av näver, kanske från en inre fodring i en förrådsgrop.
De första människorna kom till ett tundralandskap, de följde i spåren av de bytesdjur som kunde leva av tundrans sparsamma vegetation, som renen. Märkligt nog är inte sälben särskilt ofta förekommande i de arkeologiska fynden förrän ganska sent, ännu en överraskning från forntiden, för så borde det väl inte vara? Har benen förmultnat eller jagade stenåldersmänniskan inte säl?
Se där några nedslag i detta högintressanta och vetenskapligt stringenta nummer av årsskriften. Andra bidrag handlar om birkarlarnas roll och funktion, om järnåldersgravarna i Brotjärn och Vajkijaure, om stenteknologin (jo, sådan fanns) i norra Norrlands stenålder. För att nu nämna några, måtte denna årsskrift bara få fortsätta sin historiska diskussion om det spännande Norrbotten.