Vagabonden i sagolandet

Här på en vidunderligt vacker sluttning med aspberget i ryggen, sjön Gallajaure vid foten och berget Bårgå i fonden bor han och skapar praktfulla oljor som placerar honom bland de främsta naturkonstnärerna i landet.<BR>- Då har jag lyckats! säger Roland Pantze leende när undertecknad erkänner att jag tidigare inte hade en aning om denne konstnärs existens. Att han är känd och eftertraktad bland annat i Mälardalen, har ställt ut sin konst i Chicago i gott sällskap med kända namn som Harald Wiberg med flera. - Om branschen fått styra mitt liv och min framtoning så hade jag inte varit den person jag är i dag Jag hade med all säkerhet haft en annan ekonomi,fast till priset av en förlorad genuin livsglädje som bara kan frodas när man äger tiden och är immun mot politiskt och socialt bedrägeri. Hur ska man kunna koncentrera sig på nuet och vara närvarande med alla sinnen om man låtit sig manipuleras till en punkt där man tror att det viktigaste i livet är att bevaka och uppdatera sina penningplaceringar.Bara som ett exempel.Vilken näring ger det till tidlösa visioner? Till kreativiteten.Hur befrämjar det den råa livskraften, säger han. Han är en man mitt i livet med stark integritet, ett mycket vänlig men också mycket besvärligt intervjuobekt! Han vill inte skryta om sig och sin person, det är tavlorna och omgivningen som får tala för honom. Lodjuret och vargen är ett återkommande motiv på hans naturdramatiska tavlor och det vete katten om han inte själv har drag av dessa skygga vildmarksdjurs egenskaper. Hur gammal är han? Vilka utbildningar har han gått? vart har hans kosa styrt i livet ? Alla frågorna antingen passar han på, svarar med en motfråga eller ett brett leende. - Jag har gått livet skola, säger han i alla fall om hur konstnärskapet startade en gång i tiden. Autodidakt, kallas det på fint kulturspråk, självlärd. -Jag har alltid tecknat, det fanns inte så mycket och göra regniga dagar inomhus där jag föddes i väglöst land med långt till lekkamrater säger han. Uppbackningen hemifrån var stark och en broder hade samma begåvning. Att vara självlärd har haft sina fördelar. Och rent av varit nödvändigt för honom som har en stark frihetskänsla: - Hade jag utbildat mig då i början så hade jag helt säkert formats, likriktats, hakat på trender i tiden,lagt tid till att vara till lags, tillvänd.Sneglat girigt på hur man skulle manövrera sig till stipendier genom att odla rätt sorts kontakter.Kort sagt, arbetat intensivt på att så snabbt som möjligt nå största möjliga självförakt, förutsatt att man behållit åtminstone ett uns av självinsikt. Idag hade jag kunnat utbilda mig för då hade jag kunnat stå emot, behållit mig själv, funderar han. Men så blev det inte och livets skola har varit tillfyllest för honom. Och jag lyckas till slut få honom att berätta om hur några av lärospånen tett sig. - Jag är något av en vagabond i livet. Var iväg några år till Australien men bristen på vinter gjorde att jag lämnade den kontinenten. Det blev Alaska ett tag. Jag bodde några veckor hos Joe Redington, mannen som skapade världens största draghundstävling Iditarod, berättar Roland Pantze. Han bodde i vildmarken i Alaska, hyrde draghundar av Redington, som ville ha honom med i ett treårs projekt med slutmål att vinna tävlingen. Upplevde de stora vidderna, antog utmaningarna. - Man kan tycka att exempelvis Sarek är stort men därborta är oändligheten beskriver han. Han fick också uppleva utsattheten. - Jag tappade mitt hundspann vid ett tillfälle. De försvann i fjärran. Men efter att ha gått ett tag såg jag något som rörde sig långt borta. jag vågade knappt titta, tro att det var sant, det var hundarna och de kom springande mot mig som om ingenting hade hänt. Och jag klev bara på i samma anda säger Roland. Draghundsintresset tog han med hem. Hade 20-25 hundar, deltog i de långdistanstävlingar och vann flera av dem som exempelvis Nordic Maraton och Vindelfjällslöpet och Storlien Open. I dag är intresset satt på hyllan, djur kräver ständigt tillsyn och snärjer en frihetsälskande individ. Hemma i Suppevaare finns det vildmark så det räcker också. Här tar konstnären gärna på skidorna och spårar lo i de mäktiga naturscenerierna. - Jag slås precis varje gång av hur vackert det är, säger han beskrivande. Färderna i ett snögnistrande landskap kan bli långa och vid tidigare tillfällen, då jakten var hans intresse, så kunde det ge utdelning i form av nedlagt byte. - Jag jagar inte längre, säger han bestämt, jag ska inte hålla på med sånt. Jag har sett hur ett lodjurs ögon förändras efter att det är fällt, hur blicken först lever fastän djuret är skjutet, hur det kommer en hinna över ögat och hur sen blicken slocknar säger han lågmält. Rollen som upphöjd lojägare, nej den lockar inte honom som passar sig väl för att hamna i hjulspår. Akvarell händer det att han arbetar med men företrädesvis så är det oljan som är hans arbetsmetod. Och det är inga små tavlor han gör, mera för den offentliga sfären än vardagsrummet. I den fantastiska ateljen, formad som en stor kåta, väl dold i ett skogsparti växer konstverken fram. När vi besöker honom håller han på med en tavla föreställande några samiska renskötare. I förgrunden en gammal fårad "storyteller" med ödmjukt ansikte men med den initierade blicken lysande av livserfarenheter. Porträtt är också något Roland Pantze gärna arbetar med. - Jag ska ha utställning på Nordic Heritage Museum i Seattle år 2008, det kommer att bli en 20-30 verk berättar han. På väggarna i kåtan, vars innerväggar är målade i en ljusare version av de samiska färgerna, sitter flera av de verk som ska ingå i utställningen. Lodjuret är ett återkommande motiv, här finns också ett glödande natursceneri med en fjällhed och betande renar i kvällssol. Ensamt däruppe med långa avstånd till närmaste granne? Nej, ensam är han inte. Djurlivet kring gården, byggd 1920- är intensivt. Filmteam som vill ha en alldeles specifik tagningsmiljö har han också haft på tunet. Han tar också emot människor som vill komma och uppleva fjällvärlden och friden. - Man kan komma hit på retreat, säger Roland Pantze som guidar både svenska och utländska besökare i de storslagna omgivningarna. Allra helst minns han en tysk man som uppe på ett berg tittade ut över de granna vyerna och föll i gråt. När vi lämnar gården har vi en god blåbärskaka i magen, matlagning är också något han gärna bjuder sina gäster på. Och även här är han sitt ideal troget när det gäller att inte automatiskt falla in i gamla konventioner. Suovas, jovars, men lika gärna en het salsa, någonting tvärtom som understryker det exotiska i hans egen omgivning.

Vagabonden i sagolandet

I filmen Narnia kliver några barn in i en förtrollad garderob och där den slutar öppnar sig ett vintrigt sagolandskap. Det är lite av den känslan man får när man träder in i naturkonstnären Roland Pantzes atelje i Suppevaare, Arjeplog.