47 år i kulturen tjänst som skådespelerska vid Norrbottens teatern – Sara Arnia har norrbottningarnas hjärta och var den som fick flest röster. Själv hade hon nöjt sig med att bli trea, det sade hon redan från början.
– Men det är klart att jag är stolt, stolt och tacksam, men jag måste få en vecka på mig att smälta det här. Det är väl för att jag har flängt runt. Är jag värd det?
Sara Arnia säger att hon inte riktigt vet var det innebär att vara norrbottning.
– Jag vet nog inte. Det är att jag är så mycket finne och att det blir mer tankar på var jag hör hemma med åldern. Jag är stolt över det jag är och jag skulle aldrig i livet flytta härifrån, jag trivs här. Jag kan inte tänka mig att bo långt från naturen, säger Arnia.
Hon reflekterar också över hur viktiga de sex åren som hon som krigsbarn bodde i Prinsnäs vid Niemisel var. Sara Arnia kom dit som femåring.
Efter scenskola i Finland och år som skådespelerska där tyckte hon att något saknades. Hon fick tips om teatern i Norrbotten och tog kontakt med dåvarande chef, George Fant.
– Det var att man fick turnera som fick mig nyfiken. Men det har varit väldigt mycket slumpen som styrt livet och var jag hamnat.
Från början fanns teatern på Residensgatan vid Lasarettet och på flera andra ställen i stan.
– Kansliet låg på ett annat ställe och vi fick låna scenen på Hermelinsskolan och den på Lillan. Det tog 19 år innan vi fick en teater.
Sara Arnia har varit på 45 olika platser och känner till många skolor och bygdegårdar runt om i Norrbotten.
– Jag har alltid älskat att turnera. Vi är en länsteater och det är viktigt för teatern. Vi ska spela för dem som betalar för oss och det är otroligt inspirerande, det är annorlunda att spela i Hedenäset och Lillpite, det är en annan publik. Förr kunde ju vara någon som kom sent för att det var dåligt sparkföre, klev in mitt i pjäsen och pratade högt.
Norrbottens teatern hade ett rykte om att vara ”röd” efter pjäser som ”Pjäsen om Norrbotten” 1970.
– Man får alltid ett rykte som är värre än det är. Norrbottens teater har ansetts var rödare än röd, nu har det falnat. Men om vi ser vilka pjäser som sattes upp var det ett brett spektra.
1986 stod Norrbottens teatern klar i Luleås Norra hamn. Första pjäsen var Staffan Göthes ”En uppstoppad hund” en dramatiker hon tycker om.
– Göthe skriver så otroliga roller för kvinnor. En av mina höjdpunkter och den pjäs som jag gick jag in i mer än till benmärgen var Staffan Göthes ”Arma Irma”. Den handlar om en fattig alkoholiserad kvinna som dricker champagne och som talar om sitt liv. Den gjorde jag med Roffe Hedberg.
Sara Arnia har två söner, Kim och Micael, fyra barnbarn och ett barnbarnsbarn, Tyko. Tre av de fyra barnbarnen, Nora, Einar och Edvin, är i teaterbranschen.
– Jag har då aldrig sagt något till dem, men de har levt med det här. Teaterlivet är lite annorlunda men inte märkvärdigt. Att vi aldrig fått göra något tillsammans får jag inte fundera på för länge, då kanske jag blir ledsen.
Sista föreställningen av ”Vägen hit”, Arnias avskedsföreställning, är spelad, med det är karriären slut och nu är hon pensionär.
– Vilket otroligt teaterliv jag har haft. Jag har fått spela så många kvinnoöden, fått låna mig till deras sorg, glädje och död. Nu är det som både fullt och tomt.
Men redan i logen efter sista föreställningen kom ett erbjudande från teatern.
– Men nej. Jag har slutat nu, absolut.
Så nu är du pensionär på riktigt?
– Ja, jag måste vänja mig med det.