Många mindre orter har matbutiker och skolor som försvunnit genom åren. För Ängesbyborna kom kallduschen sommaren 2019.
I maj togs beslutet att stänga den kommunala förskolan, vilket skedde under sommaren. I augusti kom nästa oönskade besked – kommunen ville sälja samlingsplatsen Ängsgården.
– Det hände mycket på kort tid. Ett dråpslag mot byn, summerar Hedberg som snart kan lägga till nedläggningen av byns såg.
På förskolegården möts treåringarna Helga och Vinja som aldrig tidigare stött på varandra, trots att de bott i samma by hela tiden.
– Sista samlingspunkten försvann med förskolan, säger Rosanna Johansson, 32.
Även hennes tredje barn skulle ha gått där men då sambon skiftarbetar och hon själv saknar körkort får dottern vara hemma.
Att förskolan fanns var en anledning till att Elin Hamfeldts flyttlass gick till byn. Nu när åren gått och hon är tvåbarnsmamma.
– Det är svårt att lära känna andra än grannarna när det saknas en samlingspunkt, säger hon och oroas över att grejerna på gården ska förfalla.
Vilken service önskar du dig mest?
– En förskola till 110 procent. Nu finns ingenting här, säger hon besviket och konstaterar:
– Om man bosätter sig på landet är man beredd att ge avkall på viss service.
I dag tvingas alla utom grundskolans elever ut på E4 om man vill åka kollektivt. Därför hade Ann-Sofie Johansson, som drev byns matbutik fram till 1993, gärna sett bättre bussförbindelser. Och åtminstone en hållplats, som inte ligger direkt vid vägen.
Ängsgården ligger dem varmt om hjärtat. Jessica Hedberg avslöjar att byggnadsföreningen hoppas kunna köpa den.
– Men det är svårt att räkna på driften, säger hon och pekar på att renoveringsbehoven växer för varje år, varför de gärna ser att kommunen lättar på plånboken.
Alla delar åsikten att kommunen koncentrerar allt till Persön, drygt en mil från Ängesbyn. De vittnar också om ökat intresse för att bosätta sig i byn som ligger ungefär lika långt från Luleå, Boden och Råneå.
Ett utlämningsställe hade också suttit bra då byborna i dag hänvisas till tätorterna eller Storheden.
Att den stora arbetsplatsen försvinner är givetvis en besvikelse.
– Det känns som byn utarmas, säger byaföreningens ordförande som ändå hyser ett visst hopp om att det kan vända.
Hon berättar om det digitala mötet där över 80 personer deltog.
– Det kräver engagemang och mycket ideellt arbete från många om vi ska lyckas. Möjligheterna finns, men det är förenat med jobb.
På sikt hoppas samtliga att förskolans dörrar åter ska öppnas. Något de inte utesluter med tanke på de industrisatsningar som väntar i närområdet.
– En förskola vore ett lyft, en bra start. Underlaget är bra, säger Hedberg som hoppas att markägare ska sälja tomter som gör det möjligt att bygga nytt.
Allt är dock inte nattsvart – byn besöks av både bokbussen och glassbilen.
– Det har varit utdraget men nu har de börjat gräva för bredband, flikar Elin Hamfeldt in.
Det går ändå inte att ta miste på det missnöje som finns mot kommunen.
– Det känns som vi i byn måste fixa allt själva. Det behövs att något positivt händer, säger Ann-Sofie Johansson.
Jessica Hedberg håller med och tillägger:
– De tänker centraliseringar, besparingar. Men vi betalar samma skatt som andra men får ingenting.
I den ängsrika byn har man lärt sig att leva med den försämrade servicen. Men stängningen av förskolan svider ännu...