Det var egentligen ingen ful grej. Värre saker händer hela tiden på isen. Men jag var i alla fall 16 år, hade hängt i Älvåkra ishall i princip hela uppväxten och spelat hockey sedan jag var sex år.
Den där dagen, det var i mitten av januari 2002, mötte vi Sunderbyn hemma. Jag minns att jag fick en knuff i ryggen, tappade balansen och for med huvudet rakt in i sargen. Jag kände direkt att något var fel, kunde inte röra mig alls men tappade aldrig medvetandet.
Vet att morsan kom ner på isen. Farsan brukade alltid vara med på matcherna men just den där dagen var han med jobbet i Stockholm. Morsan följde med till Sunderbyn och där konstaterade de rakt av att det var allvarligt, så det blev helikopter till Umeå. Det visade sig att jag skadat nackkota fem och sex. När jag fick beskedet att jag inte skulle kunna gå mer i livet bara grät jag och grät och grät. Till slut somnade jag men fortsatte gråta så fort jag vaknade. Chocken var total.
Efter det följde två väldigt svåra år. Jag hade varit en ung, aktiv grabb som hamnade i rullstol och tappade livslusten totalt. Men det kom en vändpunkt där jag började resonera med mig själv. Skulle jag ha det så här resten av livet? Tycka synd om mig själv och må dåligt? Skulle jag bara ge upp eller skulle jag fortsätta kämpa och se möjligheter i livet? Som tur var valde jag det senare.
Sedan dess har väl livet varit ungefär som för alla andra. Man har bättre och sämre dagar, men jag har lärt mig leva med skadan. Och jag har förstått att människan är otroligt stark. Även om det händer svåra saker i livet så finns vägar fram.
Det blev dessutom hockey i livet igen tack vare att jag nu är kommunikatör sedan fyra säsonger tillbaka inom Luleå hockey. Drömmen slog in, men på annat vis än jag tänkt mig.