André Bagein börjar sin historia när han är 18 månader gammal och myndigheterna tar honom från de biologiska föräldrarna, och han berättar om en rad övergrepp i fosterhem han kom att placeras i, och om flytt efter flytt:
– Det stod i mina papper att det var jag som var jobbig, det var hela tiden jag som var problemet. Jag slöt mig i mig själv. Jag tänkte "vänta ni bara när jag blir stor, då ska ni få igen". Och så blev det, säger André Bagein som beskriver hur han som ung kände sig sviken, inte hade någonting att leva för, inte brydde sig om konsekvenser och hamnade i kriminalitet.
– Det som gjorde mig farlig var att jag egentligen inte ville leva, säger André Bagein som säger så här om det värsta:
– Frågetecknet. Varför ville inte min mamma ha mig? Den sorgen var det värsta för mig.
André Bagein berättar om det sista brottet, det var i Norge under en period när han jobbade som torped.
Rättegången lär ha varat i 17 dagar och slutade i att André Bagein dömdes till ett flerårigt fängelsestraff.
På Kumla-anstalten placerades han snart på livstidsavdelningen, där han kunde studera, och André Bagein beskriver den initiala känslan med orden "som att vara inlåst med predatorer, alla där hade dödat minst en människa".
– Livstidsavdelningen visade sig vara det bästa som hänt mig. Där respekterade man varandra, det var ingen idé att sätta upp en fasad. Där fick jag frid. De såg mig. Ingenstans hade jag fått den äkta kontakten som jag fick där, säger André Bagein som med tiden där kom fram till slutsatsen att det inte skulle vara någon idé att lämna fängelset som den han var, utan att han måste reparera sig själv, vilket ledde till kontakter med sjukvård och präst i fängelset.
– En tidig insikt var att jag var ju inte ledsen för att jag skadat människor, jag var ledsen för att jag blivit inlåst.
Vägen tillbaka innebar hårt arbete, dels för att förstå, dels för att jobba med olika saker.
André Bagein började plugga i fängelset, han läste en massa psykologi, studierna fortsatte han med när han blev fri.
– Vägen tillbaka gick via helhjärtat beslut, helhjärtade empatiska handlingar över tid. Jag förstod hur min bakgrund påverkat mig, hur allt hängde samman med den svikna lilla pojken. Jag är själv förälder. Anknytningen mellan förälder och barn är så viktig, så avgörande, glöm aldrig det.
