– Hon har vandrat genom solrosfält, uppför branta berg och genom tunnlar av träd. Hon har gråtit över milsvida vyer, förbannat gamla synder och försonats med sig själv.
– När jag hittade leden hittade jag hem. Nuförtiden delar jag in året i tiden före och efter pilgrimsvandringen, säger Eva Johansson, 73.
Hon bor i Husavan 15 kilometer från Älvsbyn. Byn är så liten att den bara består av henness hus.
Hon är uppvuxen i grannbyn och trivs i naturen, men har alltid längtat ut i världen.
– Som liten älskade jag att åka in till järnvägsstationen och se på folk som kom och for. Jag ville också resa iväg.
Många resor har det blivit. Eva Johansson har både hunnit plugga i Umeå och jobba i Berlin. Det var väninna som frågade om hon ville hänga med och vandra längs pilgrimsvägen.
De förberedde sig genom att promenera en mil fem gånger i veckan. Den första vandringen bjöd på tvivel och blåsor på fötterna. Ändå kände hon direkt att det här skulle hon göra fler gånger! Men hon hade nog aldrig kunnat föreställa sig att hon skulle göra det om och om igen.
Ovanpå ett skåp i köket hänger en rad urkunder, intyg, om att hon gått hela vägen från St Jean Pied de Port i Frankrike över Pyrenéerna till katedralen i Santiago de Compostela, och i en skål ligger pilgrimsmusslor som är symbolen för en pilgrim. Efter elva års vandringar är skålen nästan full.
Många avsnitt längs leden bjuder på riktiga utmaningar. Man svettas, har blodsmak i munnen och drabbas av tvivel och många negativa tankar.
Vad är det då som gör att hon återvänder hit år efter år?
– Människorna! Det är befriande att vara på en plats där alla delar samma upplevelse. Oavsett vilka vi är, vilken jobbtitel, ålder och livsåskådning vi har, så har vi samma utmaningar i vandringen framför oss. Vi går bitvis för oss själva och bitvis tillsammans. Vi bär våra ryggsäckar och en flaska vatten. När alla titlar är kastade och vi kanske inte ens presenterat oss för varandra börjar vi prata om saker som betyder något på riktigt. Vi pratar, skrattar, är tysta eller går och gråter. Vi delar alla samma öde på caminon, oavsett vilka vi är.
Eva Johansson berättar att hon oftast åker iväg ensam, men aldrig behöver gå ensam – om hon inte vill. Hon har fått många nya vänner under sina vandringar, där hon mött allt ifrån unga pojkar som gråtit ut mot hennes axel och bett om livsråd till en äldre kvinna som kämpade sig fram med kryckor. Många av vännerna har hon träffat flera gånger efteråt. De har vandrat ihop, vännerna har besökt henne i Norrbotten och de skriver till varandra på Internet.
– Jag känner mig som en nybliven religiös som vill dela med mig. Jag tycker verkligen att fler behöver få uppleva den mäktiga känslan med alla vyer, men framför allt mötet med en själv och alla människor!
Eva Johanssonsäger att vandringen i sig är som en terapi där alla bekymmer försvinner under den värmande solen.
– Ja, vandringarna har gjort mig till en snällare människa. Jakobsleden, som pilgrimsleden heter på svenska, har ALLT. Där känner jag mig hemma. Min favoritdel är uppe på Mesetan. Det är en sträcka på en högplatå, som är som en öken. Det enda man ser är himlen, vägen och fälten – ingenting annat. Första gången jag såg de vyerna föll jag ner på mina bara knän och grät. Där vill jag att askan efter mig sprids, när jag inte längre finns.