Första julen hemma efter kidnappningen
Trots hårda umbäranden i olika djungelläger under ett år och tio månader fanns hoppet alltid där - och dagboken blev hans räddning undan tristessen.
FÅNGE. Roland Larsson satt fången hos FARC-gerillan i nästan två år. Foto: Jonas Hansson
Foto: Jonas Hansson
Sommartid har han däremot kommit hem i stort sett varje år för att träffa barn och barnbarn och vistas i stugan i Uddjaur.- Jag hade bokat biljetter sommaren 2007 också, men då var det andra viljor som trädde emellan, säger han, syftande på att han den 16 maj det året tillsammans med sin sambo Diana kidnappades från deras gård.Det har spekulerats i att hon, som flydde redan efter ett par dagar, i själva verket hade varit i maskopi med kidnapparna.Det avvisar Roland Larsson.- Jag har pratat med henne på telefon sedan jag kom hem och då var hon väldigt ledsen över det som hänt, liksom att hon blivit utpekad, säger han och tillägger:- Fast hon har oerhört häftigt humör som svallar över ibland. Före kidnappningen hotade hon mig med kniv och det polisanmälde jag.Inga onda tankar
Han ser själv ingen större dramatik i det som hänt.Tvärtom saknar han några av kidnapparna, som han beskriver som trevliga och snälla.- De gjorde ett jobb och det var aldrig några hårda ord eller tag. De var väldigt skötsamma, men rökte mycket och nästan alla hade kulhål i kropparna. Jag fick många kompisar bland dem och har inga onda tankar om dem.På frågan hur det kommer sig att han hamnade i Colombia svarar han att han alltid har längtat utomlands och tog chansen då han fick jobb på Skanska.- Det har varit en upplevelse att få resa runt i världen, säger han.Efter att ha tagit över sin pappas elfirma i Älvsbyn och till sist lagt ned den 1983 bar det iväg. Först till Sri Lanka.Därifrån till Java i Indonesien, Panama, Saudiarabien, Indien, Colombia, Honduras, Peru - och till sist Colombia igen.Hela tiden som elektriker på kraftverksbyggen åt Skanska (förutom i Saudiarabien där det handlade om hemliga oljebergrum).Rånades i huset
Diana träffade han redan vid första sejouren i Colombia och hon följde med till Honduras och Peru.När han för fyra år sedan gick i pension flyttade de tillbaka till hennes hemtrakter, där de hade köpt en 300 hektar stor gård utanför Tierralta.- Fast vi bodde på ett annat ställe en bit bort. Från början var det inget område som betraktades som farligt, men det blev värre och värre. Man läste allt oftare i tidningen om ond bråd död och narkotikasmugglare som skjutits. Under min tid hos gerillan dödades också vår hushållerska i ett svartsjukedrama. Själv blev jag före kidnappningen rånad i huset av två män med pistol, som tog kikare, kamera och lite pengar. En före detta förman på gården dödade också pappan till Dianas äldsta dotter.Trots allt detta säger han:- Jag kände mig aldrig otrygg eftersom jag visste att vissa colombianer har väldigt kort stubin.Längtar tillbaka
På gården hade de 60-70 djur. Kor, mulor och grisar.- Jag trivdes framför allt med människorna. De är lätta att få kontakt med.Han äger fortfarande gården, även om det på pappret är Diana som står som ägare. - Så har det varit hela tiden och det var tur för annars hade kidnapparna tagit den. I dag är det en bror till Diana och hennes systerdotter som odlar där. Jag är välkommen dit, men med Diana är det slut.Du sa när du kom hem att du aldrig ville tillbaka...- Ja, men nu känner jag att jag har lust att återvända för att träffa mina vänner, fast mina barn vill nog inte det så det är mest önsketänkande. FARC-gerillan
Att det var FARC-gerillan som stod bakom det han själv beskriver som en "misslyckad kidnappning" råder det inget tvivel om, säger han.Det var ständigt nio personer, i regel fyra kvinnor och fem män, som vakade över honom.Varje månad fick de en summa från FARC för sitt uppdrag.- Allt sköttes uppifrån och deras uppdrag var att hålla mig fången.De flyttade ofta lägret, som byggdes upp på nytt hela tiden, och en gång fick de fly då de attackerades av flygplan.Något arbetsläger var det inte fråga om.- Nej, jag behövde inte göra någonting. Det blev långa dagar. Jag steg upp klockan 06.00 och lade mig klockan 18.00. Jag försökte motionera och jag hade också fått en radio. Ibland gav de mig några tidningar.Läste i tidning
Barnens hälsningar via radion nådde honom aldrig, men långt före frisläppandet hörde han ett meddelande om att han "snart skulle släppas fri".Runt tre veckor efter kidnappningen fick han en colombiansk dagstidning, där hans fall togs upp och barnen efterlyste sin pappa.Den har han, som en av få ägodelar, med sig hem till Sverige, liksom sin dagbok.- Den räddade mig undan tristessen, säger han och rullar iväg för att hämta det slitna anteckningsblocket.Där har han bland annat räknat upp så många ordspråk han har kunnat komma på.Där finns också en skiss på en ny sommarstuga hemma i Sverige och listor med namn på bland annat alla kollegor från Skanska och namn på mängder med svenska maträtter.- Något skulle man ju sysselsätta sig med, säger han.Mycket bananer
Om maten i lägret säger han:- Det var bra mat då de hade tillgång till det, men annars blev det mycket bananer, som vi plockade direkt från träden.Några gånger kom det kurirer, som barnen anlitat.De hade med sig frågor som bara han visste svaret på, för att säkerställa att han levde.- Det kändes hoppgivande att få de breven. Jag visste att det jobbades på att jag skulle släppas, men då jag fick stroken tänkte jag att jag kanske dör i djungeln. Då kändes det ganska besvärligt. Fast hoppet är det sista som överger en. Inga mardrömmar
Någon mer klarhet i varför han till sist släpptes har han inte fått.- De gjorde en videoinspelning med mig, där de nämnde ett lösenkrav på fem miljoner dollar, vilket ju var orimliga pengar. Jag vet än i dag inte om de fått några pengar och på ambassaden vill de inte svara på den frågan.Under kidnappningen har han fått tre nya barnbarn, som han glädjer sig över.Tiden i fångenskap tänker han sällan på.- Jag sover gott och har inga mardrömmar. De enda gångerna jag blir rädd är då jag hör flygplan och helikoptrar. Det är efter det anfall vi utsattes för i djungeln. På frågan om han har några framtidsplaner svarar han:- Nej, men jag ångrar inte att jag gav mig ut i världen. Jag har fått vara med om mycket.
Så jobbar vi med nyheter