Susanne Eriksson, mamma till Petter Dahlqvist, lägger upp en lunta med A4-papper på köksbordet.
- Få se nu, här har vi utredningen. Det är inte lätt att hålla rätt på alla papper. Här har vi ett yttrande från skolstyrelsen, säger hon och ropar i nästa andetag att Petter ska sänka volymen på tv-spelet.
Petter lyder och kommer sedan fram till bordet och hälsar artigt.
Idrott omöjligt
När han var nio år gav en barnläkare som är speciallist på hjärnskador honom diagnosen lindrigt utvecklingsstörd. En barnpsykolog hade strax innan förklarat för föräldrarna Ron och Susanne att Petter kanske led av en lindrig utvecklingsstörning.
Samma psykolog förklarade också att störningen skulle innebära att Petter inte skulle kunna idrotta.
- Jag tycker det var mycket märkligt med tanke på att han då spelade både ishockey och fotboll, men hon förklarade åt mig att det först kommer att märkas i tonåren, säger Susanne.
Petter placerades i särskola men lärarna där insåg snabbt att särskolan inte var någon bra miljö för honom - han var för duktig.
Syrligt svar
I en e-postkonversation med rektorn försökte en lärare påvisa detta men fick ett syrligt svar tillbaka.
- De skrev någonting i stil med att det är bra att du är en ambitiös lärare men ... Att skolan hade kännedom om det men ändå inte informerade oss känns nästan värst. Överhuvudtaget har kommunikationen med de ansvariga varit obefintlig sedan vi anmälde händelsen till skolstyrelsen, säger Susanne Eriksson.
I två och ett halvt år gick Petter i särskola.
- Jag trivdes inte där. Lärarna var jättesnälla men lektionerna var för barnsliga, säger Petter.
Under hösten 2009 gjordes en ny utredning. Specialisten behövde då cirka en timme på sig innan han tog föräldrarna åt sidan. Hans ord vände åter familjens värld upp och ner. "Er son är inte alls utvecklingsstörd, han lider av grov dyslexi."
- Vi hade ju ställt in oss på att han led av en utvecklingsstörning och börjat planera för hur vi bäst skulle hjälpa honom när han blev vuxen. När jag insåg att Petter blivit feldiagnostiserad blev jag först ledsen och sedan förbannad. Om man inte ska kunna lita på experterna som har utbildning för att upptäcka det här, vem ska jag då kunna lita på?
Extrastöd
I dag går Petter Dahlqvist tillsammans med sina kompisar i en vanlig grundskoleklass. Han får extrastöd i svenska och engelska från en specialpedagog.
På fritiden spelar han ishockey i Älvsbyns pojkar 98-lag och umgås med kompisar. När Norrbottens-Kuriren kommer på besök susar han fram med bilen i höga hastigheter och svänger vant med tv-spelsratten när ett hinder plötsligt dyker upp. En reaktionsförmåga som gjort en 100-meterslöpare avundsjuk. Moment som hans föräldrar fick höra att han aldrig skulle klara av.
- Ibland blir jag arg på mig själv och känner att jag borde ha sett det. Det har aldrig varit några problem med ishockeyn. Problemet har snarare varit jag och Ron som hela tiden vakat över honom rädda för att någonting ska hända. Vi har fyra barn men ingen har behövt utstå samma saker som Petter. Det känns fördjälvligt rent ut sagt.
Enormt stöd
Skolstyrelsen skickade så sent som för ett par dagar sedan ut ett brev där de kritiserade skolans handlande. Även om Susanne och Ron är less på all byråkrati tycker de ändå att det känns skönt att få upprättelse.
- Vi har fått enormt mycket stöd från vänner och bekanta i byn. Men även lärare, läkare och rektorer har med gråten i rösten förklarat hur ledsna de är. Det känns hemskt att det drabbat ens eget barn men det viktigaste är att Petter mår bra nu.
Fotnot: Skolinspektionen har granskat utredningar och beslut för 715 elever i 30 slumpvis utvalda kommuner. Samtliga kommuner har fått kritik och krav på att komplettera eller göra nya utredningar.