För en gångs skull skiner solen när Diggiloo kickar igång sin show i Storforsen. Ja, det kan låta konstigt men det har faktiskt aldrig hänt under de tre-fyra åren som jag har gästat evenemanget. Artisternas färgglada scenkläder brukar lysa ikapp med publikens färgglada paraplyer. Stenklipporna som utgör läktare för publiken brukar vara lika hala som Lasse Holms blanka kavaj.
Idag är regnhalkan lika frånvarande som Lasse Holm. För första gången under Diggiloos elva säsonger långa historia finns inte Lasse med på scenen, och det märks. Man frågar sig: vem är ledaren? Inte är det Per Andersson, komikern som springer runt växelvis förklädd i en göteborgsdialekt och växelvis i kaninöron och andra fåniga (och festliga) attribut. Inte heller är det Clabbe, som aldrig verkar tröttna på sin egna rungande stämma. Det saknas helt enkelt en given ledare.
Konceptet är dock fortfarande detsamma, och det går hem även ikväll. Artisterna ömsom gör egna solonummer och ömsom körar åt varandra. Det är som en enda stor kokande gryta av landets hel- och halvkändisar. Där den ena slutar börjar den andra. Och det är just det som är tjusningen med DIggiloo, att ingen får ta åt sig äran mer än någon annan.
Faktum är att ingen av dessa elva artister ensam hade kunnat dra ens hälften så mycket folk hit till Storforsen, men tillsammans gör de en show som faktiskt kan tänkas vara värd det höga biljettpriset. Artisterna är generösa med sin publik och tar många modiga steg ut bland folket på klipporna. Man frågar sig ytterligare en fråga: har de övat på detta på förhand? Det är nämligen inte lätt, inte ens när det är torrväder.
Jag måste säga att Diggiloo håller hög kvalitet på sin familjära show trots många år på nacken och många olika artister fram och tillbaka. Som åskådare kan man vara säker på vad man får: tre timmar behaglig underhållning som inte tar en till himlens höjder av musikupplevelser, men inte heller till någon form av besvikelse. Det är tajt, det är underhållande, det är kul. När jag efter drygt en timme klättrar mig ut från konsertområdet på grund av pressläggning önskar jag att jag hade kunnat stanna längre.