Anton och Victor hade inte en chans när bilen kom i rullning och hamnade i Piteälven. Den senare utredningen visade att pojkarna kommit åt fordonets växelspak och handbroms under lek i förarhytten.
Anton var fem år, en spjuver som älskade att springa omkring i leran, plocka pinnar och slicka i sig chokladen från Ballerinakexen för att lämna resterna åt myrorna.
Victor var hälften så gammal, 2,5 år, och han följde Anton i hasorna som ett plåster.
Grabbarna älskade vistelsen i sommarstugan i Bodstrand vid den vackra strandkanten intill Piteälven, några kilometer nedströms Älvsbyn, där skogens plockepinnar och picknick-ställen serverade äventyr i övermått.
Kristi himmelfärds-helgen i maj 1993 hade inrymt allt vad som Anton och Victor älskade; leriga dypölar, korvgrillning i solen och spring på skogsstigarna. Men nu var det dags att avrunda. Det var söndag den 23 maj. Klockan visade 16.15. Katastrofen var nära.
Stugägarna Georg och Anita Backman var föräldrar till fem barn, varav femårige Anton var yngst i skaran. Victor var parets första och enda barnbarn, och det var denna kvartett som fanns kvar i sommarstugan efter en skön långhelg med familjen i Bodstrand.
Det vara dags att åka. Bilen var packad, parkerad utanför stugan där den brukade stå. Grabbarna hade hoppat in i fordonet och Georg gick in i stugan för att hämta Anita.
– Jag hade precis diskat färdigt och ropade att ’nu åker vi’. Samtidigt hörde jag ett lätt brakande ljud utifrån, och tittade ut genom fönstret.
Bilen! Den röda Toyota-pickupen hade börjat rulla. Nedför slänten, sakta, sakta, baklänges, ner mot älven – med pojkarna inne i bilen!
– Ut, ut! Vi rusade ut, jag och Georg. Det fanns flera träd nere vid älvkanten, och jag hann tänka att där skulle det ta stopp. Men bilen girade lite i sidled, passerade träden med minsta möjliga marginal och rullade ut i älvfåran med bakdelen först. Pojkarnas skrik och förtvivlade blickar är något jag alltid kommer att bära med mig.
"För mig har det varit räddningen att alltid prata öppet om det som hände. Det har hjälpt mig att bearbeta krisen, och jag har aldrig duckat för samtal", säger Anita Backman.
Vi sitter hemma i köket på Magasingatan i Älvsbyn, näst intill på dagen 29 år efter olyckan i Piteälven. Kaffekoppen är fylld. Dagsljuset silar in genom altanfönstret. Radiobruset är nedtonat.
– För mig har det varit räddningen att prata öppet om det som hände. Jag har aldrig duckat för att prata, säger Anita Backman.
Första tiden efter tragedin beskriver hon som ett enda långt smärtsamt tillstånd av chock och förtvivlan.
– Vi fick mycket hjälp utifrån. Bland annat av ett kristeam från psykiatrin i Piteå som kom hit regelbundet och samlade familjen för att bearbeta sorgen. Det var ovärderligt. Vi fick också enormt stöd från vänner, grannar, närstående, kollegor, kyrkan och många okända människor.
Leksakerna efter Anton finns kvar och plastfigurerna kommer till pass när de två barnbarnsbarnen, 2 och 5 år gamla, besöker huset på Magasingatan i Älvsbyn.
Under senare delen av maj är Piteälven som regel fylld upp till bredden av iskallt smältvatten. Söndagseftermiddagen den 23 maj 1993 utgjorde inget undantag. Det var högt vattenstånd, väldigt strida strömmar och det var i den vårfloden som fordonet damp ner, med pojkarna instängda i förarhytten.
– Vi rusade nedför grässlänten och kastade oss direkt ner i vattnet. Bilen började flyta iväg med strömmen. Jag sprang i vattnet och kämpade som besatt för att komma åt dörrhandtaget, men jag nådde aldrig fram och bilen drogs ut mer och mer i älvfåran.
– Georg försökte förtvivlat att få upp dörren. Det gick inte. Han tog sig upp på motorhuven och försökte slå och sparka sönder bilrutan.
"Det är många gånger jag funderat över vad pojkarna hade varit i dag om de fått leva”, säger Anita Backman.
– Jag sprang i vattnet intill stranden och följde bilen med blicken så långt jag förmådde. Men den drogs utåt mot mitten i den strida strömmen. Georg fanns kvar på motorhuven.
Till slut kantrade fordonet i älvfåran och försvann utom synhåll för Anita. Uppbjuden av sina sista krafter tog hon sig upp på land.
– I dag förstår jag inte hur jag orkade. Jag var så nedkyld att benen inte bar mig. Jag förstod direkt vidden av katastrofen och i den stunden hade jag också räknat bort Georg.
Utan kraft i benen tvingades Anita krypa hela vägen tillbaka till stugan för att ringa och slå larm. Nedkyld och blöt stapplade hon sedan tillbaka till älvkanten där hon hade sett bilen försvinna.
– Det var så tyst och stilla. Det går inte att sätta ord på vad jag kände. Men plötsligt såg jag Georg en bit ifrån krypande upp från vattnet. Det var ett under att han klarade sig.
Piteå-Tidningens förstasida dagen efter den fruktansvärda drunkningsolyckan.
Räddningstjänsten, ambulanser och polis var snabbt på plats, liksom en dykare som omgående började leta den sjunkna bilen. Sökandet blev mycket besvärligt i det grumliga vattnet med svåra siktförhållanden.
– En polishelikopter anslöt för att söka ovanifrån. Än i dag har jag svårt att höra helikopterljud utan att få en klump i magen, säger Anita.
Det visade sig att bilen hade pressats en bra bit nedströms och först efter drygt två timmar återfanns ekipaget och de instängda barnen av dykare.
Pojkarna var bortom all räddning. Det fanns ingenting att göra för att väcka dem till liv.
Senare samma kväll bärgades fordonet. Handbromsen var lossad och växelspaken låg i friläge; en ödesdiger konsekvens av pojkarnas lek inne i förarhytten.
En bild på alla barnen Backman 1993, tagen strax före olyckan. Uppe syns Eva med sin 2,5-årige son Victor i famn. Nertill från vänster: Christer, förolyckade Anton i knät på sin syster Matilda och Oskar.
– Under lång tid efter olyckan hade jag svårt att tillåta mig att sörja. Jag såg mig mest som en slags tältpinne, tvungen att finnas till hands för att hålla upp hela tältet. Men allt eftersom framåt hösten blev jag mer och mer knäckt. En dag satt jag på en pall i köket och tänkte 'antingen går jag under eller så fixar jag det här’. Då bestämde jag mig för att sätta fokus på alla jag hade kvar att leva för. Och också känna tacksamhet för den tid jag hade fått med pojkarna. Det blev en slags vändpunkt.
– Tack och lov har vi alltid varit väldigt tajta inom familjen. Vi har svetsats samman på något sätt. Vi bor nära varandra allihop, barn, barnbarn och också barnbarnsbarn. Det råder en skön och kärvänlig jargong. Vårt kylskåp står alltid öppet för alla och det är som regel väldigt välbesökt, konstaterar Anita.
Leksakerna efter Anton finns kvar och plastfigurerna kommer till pass när de två barnbarnsbarnen, 2 och 5 år gamla, besöker huset på Magasingatan i Älvsbyn.
– Det är märkligt efter så hårda smällar hur man värdesätter små detaljer, små korn som blir till pärlor. Som att Anton och Victor hade fått äta sin favoriträtt, grillad karré, strax före olyckan. Att vi bara timmarna innan hann få en stund tillsammans ute på bron med kramar, pussar och kärleksförklaringar.
De kläder Anton hade på sig har Anita sparat i en kartong. Hans nya knappt använda skor likaså. Några av hans leksaker finns också kvar och dessa dukas fram till barnbarnsbarnens glädje när de kommer på besök.
– Anton och Victor finns kvar i våra hjärtan, och jag bär med dem vart jag än går. Det känns också på något sätt tryggt att de ligger begravda i samma kista, intill varandra, hand i hand.