Han pratar om kamratskapet åkarfolket emellan och om kärleken till lastbilar. I dagarna fyllde han 75 år och kunde varit pensionär sedan tio år.
- Jag hade inte en tanke på att gå i pension. Jag trivs enormt med det här. Man träffar så trevliga människor och det blir aldrig monotont. Jag vill inte tappa dem. En social grej, skulle jag tro.
Telefonen ringer. Ett snabbt avklarat samtal.
- En jävla säljare. De ringer jämt.
Mörkerkörning
Med åren bakom ratten (plus några år i grävare) är han uppe i 300.000 mil i lastbil.
Det började då han var 13. Nej, det kan väl inte stämma? Fast Ralf Edin pratar om styrningar kring hemmet. Han är från Tväråselet, utanför Älvsbyn, och pappan Hugo hade ett åkeri för att köra timmer och grus. Som 15-åring körde Ralf Edin lastbil på anonyma skogsvägar.
- Då jag var 16, 17, 18, körde jag virke till Piteå. På nätterna, då polisen inte var ute.
Sedan tog han körkort.
Fingrar i påsen
Många år senare sitter vi i det lilla kontoret i garaget i Norra Byn, Älvsbyn. På bordet finns en burk snabbkaffe och en påse med wienerbröd som hustrun Birgit ordnat, ifall det skulle komma folk, och det gör det så till sist är det bara ett bröd kvar.
På väggen hänger en gammal klocka i ungefär samma ålder som furusoffan intill. På kylskåpet finns en teckning på en grävmaskin som ritats av barnbarnet Axel.
Ur garaget kör Ralf Edin en Scania från 1985 som rullat 160.000 mil. Den har snöplog och han lever i dag på snöröjning och sommartid på grus samt matjord. I åkeriet finns två lastbilar och en hjullastare.
Han är inte den ende i åkeriet.
- Snöröjningen kör jag åt Asfaltbeläggningar och avtalet löper ut snart. Nytt avtal för fyra-fem år ska tecknas och då får vi se. Ska jag sälja är det lättare om man har ett avtal i ryggen.
Han tillhör sammanslutningen BDX och det har varit av godo, säger han. Men av alla upp- och nedgångar i branschen är det som sämst nu.
- Det byggs just inget.
En gång i tiden hade han fler fordon. Och mycket jobb.
- Min äldsta dotter minns jag inte som liten. Hon sov när jag åkte och sov när jag kom hem.
Han har varit med om vattenkraftsepoken och uppbyggnaden av det stora vägnätet i länet. Han har byggt skogsvägar, kört Karlsborgs papper till Värnamo, hämtat grejer i Hjo och kört vindfälld skog i Södermanland.
Gårdagens lastbilar bar inte lika mycket last som dagens men de var tjusiga, åtminstone betraktat efteråt.
Den första lastbil han ägde var en Scania Vabis Regent. Scania skulle det vara, Volvo läckte, lärde han sig och det var svårt lära om.
Bilarna var ofta utsmyckade. Ralf Edin hade dessutom en siren som väckte den döve.
- Scania utrustade bilarna så. Det kom från Amerika, det skulle väl vara fränt.
Första grävaren var en Landsverk L-40 H, som hade influenser från stridsvagnar, står det på Internet.
Ett minne från hemmaplan finns på foto. En betonglastbil kilade fast under den gamla bågformade landsvägsbron över Piteälven. Bilen ställde sig rakt upp mot himlen men chauffören klarade sig.
På marken under stod Ralf Edins grävare och fotot han tog köptes av tidningen Se.
I tidningen hamnade han själv av andra skäl, då den vanligtvis bilburne åkaren Edin råkade gå förbi ett motionsspår.
En helt annan historia.