Japp, jag var den förstfödda norrbottniska tjejen vid millenieskiftet. Föddes den första januari år 2000 i Gällivare. Men jag är från Jokkmokk och det känns som om jag alltid kommer vilja bo där.
Just nu pluggar jag i Luleå för att bli sjuksköterska, men det ser jag bara som en tillfällig flytt. Jag valde ett yrke som jag vet behövs i Jokkmokk, allt för att kunna fortsätta leva där. Så fort jag blir ledig, varje helg, åker jag hem. Där finns mitt liv. Min familj, naturen, ja allt.
Vissa delar hinner jag inte ta del av på samma sätt som om jag skulle bo där. Renskiljning, kalvmärkning och sånt. Jag har starka minnen genom hela livet från renskiljningen i Skuolla och kalvmärkningen i Guorpak. Just att ha den samiska kulturen i mitt liv har nog format mig rätt så starkt. Jag ser mig som same, inte som svensk. Det är inget jag funderat så mycket över, jag är det jag är och behöver inte göra någon större grej av det.
Det är skönt att ha en plats i världen som man vet man trivs på, som Jokkmokk för min del. En del unga vill ju mest härifrån, se världen och sånt. Själv gör jag allt för att kunna stanna kvar här. Visst kan jag tänka mig semester utomlands någon gång då och då, men en vecka räcker gott.
När jag tänker på Jokkmokk tänker jag direkt på ordet hem. Det är tryggheten för mig. Jag är jätteglad att jag växte upp där. Så det känns som om alla vägar bär till Jokkmokk.