IT räddade handelsboden

Adolfström ligger där vägen börjar. Det är noga. Inte slutar, utan börjar. Ett uttryck som kanske speglar bybornas envishet så gott som något. För utan envishet och en tro på livet vid foten av fjällvärlden hade det knappast gått att vinna den stora segern. Den som gjorde att Laisälven fick förbli odämd. Den seger som gav Adolfström en framtid med flera turistföretag, istället för en där ett stort vattenmagasin bredde ut sig framför en torrlagd älvfåra. Den segern var nyligen vunnen när Marianne Thorfve kom till Adolfström som turist 1975. Ursprungligen från Småland flyttade hon upp ett par år senare och i sommar firar hon och maken Jan silverbröllop. Männen stannade ? Det var de manliga 40-talisterna i byn som stannade kvar och gjorde jobbet. Tjejerna flyttade, medan männen stannade i ovissheten och utan utbildning. De var bara 20 ? 30 år, men tog över föräldragårdarna, konstaterar Marianne. Och vad ska då den göra, som flyttar till Adolfström och gifter sig? Marianne Thorfve kände sig inte hågad inför hemmafrurollen med bakning och städning. Hon ville satsa på djurhållning. I slutet på 1970-talet stod den nya ladugården klar och ända fram till 1995 höll Marianne och Jan Thorfve dryga 20-talet djur. Jakt, fiske och turism fanns också med i försörjningen. ? Det har alltid varit så här, att det är många små näringar som har försörjt människorna, konstaterar Marianne Thorfve. Längre säsong När den som tidigare drivit kiosk i byn stängde tänkte Marianne, att ?då öppnar väl jag?. Också det var på slutet av 70-talet. Handelsboden började växa och byggdes ut efter några år, men som så många företagare i samma situation stod Marianne Thorfve inför ett dilemma: Hur förlänga säsongen? Hur försörja sig den tid på året då turisterna inte kommer? ? Så inför en jul började jag med postorder. Jag sålde flanellskjortor och unikaboxar och annonserade i tidningen Land. Efterfrågan blev över förväntan och det ringde gamla gubbar som skulle ha nattskjortor. Året därpå utvidgade jag till att sälja pappersbonader och då blev jag fullständigt nedringd! Efterhand har sortimentet utökats med fler udda, gammeldags grejer och postorderförsäljningen har fortsatt. Så kom IT och Marianne Thorfve var inte sen att haka på. Hon satte en digitalkamera i handen på maken och gjorde resten själv. 1999 startade hon nätbutiken. Glädjerus ? Då var jag helt enkelt berusad av glädje. Man bor där man bor och tidigare hade man tolv veckor om året som var lönsamma. Det är förstås ett sätt att leva, men företagsekonomiskt är det idiotiskt. Men det här med nätbutiken och IT går att utveckla hur långt som helst, säger hon. Marianne Thorfve säger att hon älskar att jobba och att få göra det från en sådan miljö som Adolfström erbjuder är ännu bättre. Hon noterar dock att företagartraditionen är liten i inlandet och att det medför att samarbetet företag emellan är litet. Kontokort nästa ? Ett sådant samarbete skulle gynna alla i små orter och kommuner. Det är bättre om var och en har sin nisch och hjälper varandra, än att alla ska kunna lite om allt och slår ihjäl varandra. Det är synd för utvecklingen. Men när det är så har internet blivit ett sätt att gå vidare på egen hand. Mitt nästa mål är att ha kontokortsbetalning så att man kan vända sig till utlandet lättare. När Kuriren besöker Adolfström är det mellansäsong och lugnet har definitivt slagit sig ner i byn. Pärlhyacinterna blommar i rabatten utanför handelsboden och en skylt talar om att det är stängt för säsongen. Men internetvarianten av Adolfströms handelsbod är alltid öppen och just idag har två beställningar trillat in. Idag svarar nätbutiken för mellan 20 och 30 procent av omsättningen i Marianne Thorfves företag. Och ju större försäljningen blir, desto viktigare är det med fungerande teknik. Så är också en påse med rabarbergodis döpt till Bredband åt alla. Marianne tillhör dem som inte bara tror på bredband för glesbygden, utan också kämpar för det. Bredband löser mycket ? Kunde man dra hit elektricitet och vägar, så varför inte bredband? Nu sitter jag med modem och det kan vara väldigt krångligt. Vi som bor så här borde prioriteras först och främst med bredband. Då skulle glesbygden kunna utvecklas på ett helt annat sätt. Förhoppningsvis är det morgondagen, säger hon. Med bredband skulle hon tjäna tid och ha större driftssäkerhet. På sikt skulle det i sin tur leda till ekonomiska fördelar. ? Jag får acceptera att ha ganska höga kostnader nu, under uppbyggnadsskedet, men en vacker dag vill jag också kunna se på lönsamhet, säger hon. Perfekt för glesbygden Hon tror att det brådskar med bredbandsutbyggnaden. För om 40-talisterna är vana att avvakta, så menar hon att det är annorlunda med ungdomarna. Varför ska de sitta och vänta? Marianne Thorfve har varit på möten med kommunen och med näringslivet för att trycka på och visa vilket brinnande intresse som faktiskt finns för bredband till den yttersta glesbygden. Och hon har exempel på hur viktig näthandeln kan vara. ? Jag fick en beställning på 70 påskägg i ett nafs från ett företag. Det kommer aldrig in en kund i den vanliga handelsboden och vill ha 70 påskägg. Det här är perfekt för glesbygden ? det är bara så, säger hon. asa.lindstrand@kuriren.com 0971/554 25

IT räddade handelsboden

Marianne Thorfve säljer nostalgi. Godis i strut, leksaker, gammeldags påskägg och inte minst pappersbonader.Handelsboden i Adolfström är hennes verk och med stigande framgång når nostalgin från fjällbyn numera världen via internet.

Marianne Thorfve säljer nostalgi. Godis i strut, leksaker, gammeldags påskägg och inte minst pappersbonader.
Handelsboden i Adolfström är hennes verk och med stigande framgång når nostalgin från fjällbyn numera världen via internet.