Av alla de som ingår i Haradsrevyn, som gemensamt har arbetat ihop föreställningen Maffigt är ordet, som inte riktigt är en sedvanlig revy med allehanda sketcher och sånt, utan i stället är en sammanhållen föreställning med såväl början, mitt som slut.
Och maffigt är alltså verkligen ordet. I alla dess olika bemärkelser, dessutom.
Här går det också, rejält mycket dessutom, garanterat undan i svängarna.

Det sjungs och det dansas och det gymnastiseras akrobatiskt och det till och med stage divas också. Därtill.
En och en halv timme bara svischar i väg som ingenting alls. Och man har skoj. Hela tiden. Oavbrutet skoj.
På premiärkvällen i lördags skrattades det så hårt i bänkraderna att somliga riskerade bestående käkskador eller åtminstone att ramla ut ur stolarna. SÅ roligt var det. Faktiskt.

Nu har ju Harads-revyn genom åren alstrat fram en rad med suveräna talanger och flera av dem var med i år också. Även nykomlingarna höll måttet och det noterades att det hade förekommit regiinstudering här (av länsregissören Catherine Parment) vilket resulterade i att föreställningens sammanhållande struktur fungerade mycket fint.
Somligt av innehållet bestod av mycket lokalpatriotiska smärre detaljer, som man nog gärna behövde en fast adress i Harads för att fullt ut kunna ta till sig.
Men även om de här ”bonusdetaljerna” kanske mestadels flög över huvudet på oss utsocknes, så var helhetsupplevelsen i alla fall helt problemfri och extremt roande.

Artikelbild

Det handlade, i det stora hela, om den makthungriga MaDonna (Anna Bergström) som ledare för Edeforsmaffian, om Harads-hövdingen (Micke Andrén) som klarar sig undan även de mest illasinnade elimineringsförsök, om Lena, ledare för det lätt nyandliga Världsfredens centrum (Susanne Jansson), om Pälsänglarnas ledare, som driver olika illasinnade projekt (Berthel Wiklund) samt om Flank Plostata, ledare för bygdens PLO-förening (Mikael Midbjer), som lider av ett visst pikant talfel men i övrigt är helt oklanderlig.
Samt om diverse flankerande figuranter också. Ingen av dem något mindre än mycket – och helt kostligt – roande.

Allesammans berörda och även besatta av ett visst bröllopsvirus samt även av ett dito vaccin.
Jag imponeras, som sagt, svårt av exempelvis Mikael Midbjers talfelsbehäftade kalakal till chalmtroll (nu förstår ni nog var talfelet i fråga ligger) som levererar för fullt. Exakt hela tiden.
Anna Bergström har också ett skyndsamt och härligt temperament som den driftiga MaDonna och den lurige, klurige Micke Andrén kan man ju alltid lita på; inte minst när han bryter ut i Harads-hövdingens sång, på melodi av När vindarna viskar mitt namn.

Även Berthel Wiklund tillhör klipporna, som entusiastisk lönnmördarkandidat och anförare för de illistiga Pälsänglarna. Och även Sofia Midbjer, Terese Renberg (som är en av dem som vilt slänger sig ut från scenen), Susanne Jansson, Martin Wiklund och Sofia Lindvall är allldeles muntert virtuosa och flexibla, i denna pigga sång- och dansföreställning med massor av väl förvaltad humor.
Och som jag skrev i början och upprepar nu:
Jag är mycket imponerad och dito glad samt väldigt road.