Sista spiken i den urbana normkistan

En oväntad effekt av coronapandemin är att den sociala ingenjörskonsten tvingats backa.

Villa eller lägenhet? För de flesta är valet enkelt och faller ut till villans fördel.

Villa eller lägenhet? För de flesta är valet enkelt och faller ut till villans fördel.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Krönika2020-06-05 15:43
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Samtidigt har vi sett ett uppsving för uttrycken för den livsstil makthavarna avskyr: villaboendet, privatbilismen, sommarstugorna och båtlivet.

Under våren har den urbana normen kommit att bli alltmer ifrågasatt. Hemarbete har fått många att ompröva sitt trånga lägenhetsboende och längta efter något större. En egen trädgård. Fritidshuspriserna skjuter i höjden när människor fått chansen att reflektera över vad de saknar: utrymme, frisk luft, grönska och fågelkvitter. Fler skaffar bil, sedan pandemin satt fokus på kollektivtrafikens begränsningar. Dessa nya bilförare kommer antagligen att fortsätta uppskatta friheten bortom tidtabellerna även när pandemin rasat ut.

Från uppfödarna rapporteras att hundvalparna tagit slut och för första gången på decennier har andrahandspriserna på fritidsbåtar vänt uppåt. I skuggan av alla förbud och restriktioner som följt på pandemin ser vi ett uppsving för den fria livsstilen och det egna ägandet, samtidigt som den sociala ingenjörskonsten tvingas att backa. Många som vant sig vid att arbeta på distans kommer antagligen att vilja fortsätta med detta även efter corona.

Efterkrigstidens sociala ingenjörskonst misslyckades. Dess stadsplanerare och arkitekter skapade själlösa miljöer som snabbt förslummades och skapade segregation, utanförskap och kriminalitet. Den allt större och allt dyrare socialstaten misslyckades med att fånga upp och skydda de svagaste, och inskränkte friheten för alla andra. Storskalighet och likriktning präglade experimentet, där medborgarna betraktades som kuggar i samhällsmaskineriet.

På senare år har den sociala ingenjörskonsten gjort comeback i form av politisk klåfingrighet på snart sagt tillvarons alla områden. Villatomter och bilvägar har avfärdats som ”onödiga” och utrymmeskrävande, av de som ansett sig veta bättre än oss själva vad vi behöver och inte.

Således har man från politiskt håll prioriterat att planera för bostadstyper och infrastruktur som människor inte efterfrågar. Trafikplanerare prioriterar cykelbanor framför bilvägar, trots att cyklismen minskar och bilåkandet ökar. På kommunernas stadsbyggnadskontor planerar man för nya flerfamiljshusområden, trots att sju av tio vill bo i villa. Medborgarnas önskemål har åsidosatts för den urbana norm som dominerat debatten.

Mycket kommer att vara annorlunda på andra sidan pandemin. En positiv bieffekt skulle kunna vara att balansen mellan medborgare och makthavare jämnats ut. Människor som fått större frihet tenderar att vilja behålla den.

Genom distansarbete och nya tekniska lösningar kommer fler att ha möjlighet att välja bort trängseln för en friare livsstil. Kommuner kommer att få konkurrera om medborgarna genom att erbjuda attraktiva boendemiljöer och möjligheter till en aktiv fritid. Kanske är det inte alls i städernas trängsel som svaren på framtidens frågor formuleras.

Lars Anders Johansson är poet, musiker och journalist och arbetar som samhällspolitisk expert hos Villaägarna. Du kan lära känna honom närmare i den direktsända intervjun med honom som gjordes på vår Facebooksida.