Kön till Stadspuben är nästan lika omtalad som puben i sig och redan vid öppningen 1967 bildades den. Nästan 32 år senare stod kön fortfarande där, då på grund av puben popularitet – 1967 berodde det mer på att endast 40 personer fick plats. Och en starköl kostade 4,75 kronor.
Scenografen Nisse Skoog byggde inredningen och satte en engelsk prägel med röd panel. Till en början hette den bara Puben och under hela dess levnadstid fanns det gäster som drömde sig tillbaka till starten.
Efter att ha byggt ut till det intilliggande garaget för närmare 200 gäster, öppnat för pubterassen och målat försvann en del av intimiteten.
– Den har blivit för stor. Den har tappat den där gemytligheten. Jag upplever den som en busstation med ölrättigheter, sade förre stamkunden Ola Häggbom till NSD 1992.
Läs också: Sjärnmusikernas hyllningar till puben
Men vad puben tappade i täthet vann den i popularitet. Mängder av norrbottningar har genom åren klivit upp för trappstegen till entrén och vandrat upp i den trånga gången mot pubens öppning. Dessutom skapades en livescen som inte fått någon motsvarighet efter stängningen 1999.
– Det var speciellt med all musik som spelades där. Det kom ju folk från när och fjärran och spelade. Alla var välkomna att spela om de ville –d et var bara att hitta på något, berättar Christer Medfors, som var chef och Stadspubens enda anställda under de sista åren.
Britt Meurer jobbade på Stadspuben mellan 1976–1991 och säger att Luleå saknat ett liknande ställe sedan dess.
– Puben var speciell. Blandningen av folk, det var alla kategorier där inne, och bra stämning. När vi sedan började med musiken blev det väldigt populärt, berättar hon.
Meurer minns tillbaka på människorna som passerade bardisken genom åren, en del med egna ölstop som hängde över bardisken. Likt tv-serien "Skål" klev samma personer in i lokalen vecka efter vecka.
– Det var väldigt mycket stammisar. Det var många från teatern – och folk från Kuriren och Norrländskan (skratt).
– Det fanns de som hade egna stop där inne, tennstop. Vi spelade mycket dart och många vann sina sejdlar på det, berättar Meurer.
Med tanke på hur många som besökte er måste ni också ha blivit välkända?
– Vi blev lite profiler i stan på den tiden. Mille har du säkert hört talas om, han var en riktig profil som alla kände.
"Mille" hette Mile Radojkovic och började jobba på Stadspuben redan andra veckan efter starten 1967 och stannade fram till 1986 då han öppnade eget i "Milles". För många personifierade han puben och omskrevs som en "sorts allt i allo: omutlig in- och utkastare, servitör, öltappare. Biktfader" av Kurirens Rolf Nilsén efter sin bortgång 2011.
Radojkovic var en av många som sörjde när puben stängde på grund av ekonomiska problem.
– Om jag haft råd skulle jag få liv i puben igen, sa han under Stadspubens sista kväll 2 januari 1999.
Huruvida ekonomin var dålig eller om nya ägaren Provobis bara prioriterade bort den finns det delade meningar om. Men Stadspuben hade åtminstone tappat publik de sista åren, då det dessutom kostade 80 kronor i inträde. Livemusiken försvann och så småningom tystnade även musiken från discjockeyn.
– Det var en härlig pub, det måste jag säga. Men tiderna förändras, säger Britt Meurer.
Än i dag hörs ändå historierna och hyllningskörerna från Stadspuben i Luleå.
– Den vill inte riktigt dö, Stadspuben vill leva kvar.