Musiken hade länge varit närvarande i familjen Petterssons liv. I radio- och tv-butiken Lasse P (först under namnet Luxor) hade en skivavdelning smugit sig in och där spenderade ägardottern Karina så stor tid av sina arbetsdagar som möjligt. När pappa Lasse bestämde sig för att starta en renodlad skivaffär inne i Valand city 1982, där Wayne´s Coffee i dag huserar, var Karina Pettersson snabbt med på noterna – bokstavligt talat.
Butiken fick namnet Skivstället och inom några år var även sonen Erik Pettersson (i dag Pexer) anställd på skivaffären som får Luleåborna att drömma sig bort till fornstora musikdagar. Vid CD-skivornas intåg i början av 1990-talet, då verksamheten flyttade in med fönster ut mot Smedjegatan, blev de stora på allvar.
– Jag är snart 60 år och är fortfarande förknippad med Skivstället. Jag har grått hår och är en gammal kärring men fortfarande säger folk "är det inte Skivstället?", säger Karina Pettersson med ett skratt.
Skivstället blev en naturlig mötesplats för musikintresserade Luleåbor under dess 20-åriga levnadstid, där butiksbiträden även fick agera inspiratörer, livscoacher och problemlösare. Det är få personer mellan 30 och 50 år, med Luleå som ursprung, som inte vet hur det känns att lämna fram en skiva i disken och be om en lyssning eller fråga de anställda om råd.
– När det kom nytt folk till stan kom de in till oss och frågade var de kunde klippa sig eller om vi visste hur bussarna gick, vi blev som en informationsdisk. Vi satte upp en anslagstavla med topplistor och bioprogram för att kunna bjuda på allt, säger Karina Pettersson.
På Skivstället kunde du få tips om kommande grungesläpp, affischera om hardcorespelning på Tuna eller köpa lokala demokassetter. Den kanske viktigaste mötesplatsen, utan scen, på Luleås musikscen.
– Många av de yngre som kom in har sagt; "du förändrade mitt liv". Eftersom musikscenen var så het då och det närmaste du, som 14-åring i Luleå, hade till hela musikvärlden var folk som stod i en skivaffär, berättar Rolf Kivisalu, som sökte jobb i affären strax efter flytten från Stockholm 1994.
Han knallade in och frågade om extraknäck efter att ha uppfattat Skivstället som det coola stället i stan, något han inte var ensam om att tycka.
– Jag kan nästan komma ihåg hur Matti Alkberg och "Frasse" (Frans Johansson) försiktigt frågade om de fick ställa sina demos där, skrattar Karina Pettersson.
Kivisalu:
– Och det var inte kaxiga heller. Det var ett stort steg upp, vi var ändå en skivbutik och dit kände de inte att de riktigt hade nått upp till.
När Skivstället-profilerna sätter sig ner med utsikt över Smedjegatan och den gamla lokalen kommer samtalsämnen automatiskt. De minns den svarta boken där "dumma" frågor och märkliga uttal antecknades, alla vinster i julskyltningstävlingar, de signerade CD-skivorna på väggen och fransmannen som köpte in en flaska Whiskey på krogen som tack för tipset om Meshuggah.
– Kommer du ihåg den där känslan, då du hade köpt en skiva och stannade på stan för att prata med en kompis? Hela den där identitetsgrejen med att kunna köpa en pryl och ha smak nog att veta vad man vill ha. "Åh den där Depechen, får jag spela av den?", säger Erik Pexer.
Det var onekligen en annan tid, både för musikbransch och cityhandel, när affärerna blomstrade som bäst i mitten av 90-talet. Rock On, Skivhörnan och Inside Record fanns bland konkurrenterna, precis som de stora varuhusen.
– Det var en fantastik period att lära sig ta människor och jobba med folk. Det blev mycket problemlösning. Vi hade den där osvikliga servicen att kunden skulle få det de ville ha, i alla fall försöka. Om någon kom in och frågade om Bruce Springsteen kunde vi säga "nej, men jag hörde att Åhléns har kvar". Då kunde vi lösa uppgiften i alla fall, säger Erik Pexer.
Vad är det då som gör att 0920-nostalgiker inte kan släppa Skivstället? Vad gjorde affären unik?
– Om jag tittar på "kidsen", som jag tyckte var så himla små eftersom de var 14–15, så var de mitt i livet där musiken var så otroligt viktig. Vi var en sådan bra källa till den, vi hade allt – kunskapen och katalogerna. Jag tror att vi var så viktiga att de minns det, säger Rolf Kivisalu.
– Jag kunde stå på mataffärn i torskdisken och någon knackade på axeln. "Ursäkta", har min skiva kommit", säger Karina Pettersson med ett skratt.
Kivisalu nickar och erkänner att han än i dag får frågor om musik varje vecka.
– Var man än är, på stan eller Kvantum, kommer det alltid fram någon och ber om tips – de är vana vid att det är något jag gör, säger han.
– Det är sällan man får den typen av uppskattning i dag, den där sköna känslan. Det känns som att man har gjort någon nytta trots att man inte är hjärtkirurg och har räddat livet på någon. I det lilla var det stort och det kan jag sakna fruktansvärt mycket.
Tillgången till musik gjorde att hela gallerians ljudsystem sköttes från Skivstället och även efter stängning mullrade ljudet i "Valand".
– Vi kan väl säga så här, när alla butikerna hade stängt så byttes musik i skivspelaren – då åkte det in skivor som hade annat än shopppingtema. Det hände väl också mer än en gång att det dracks öl i huset, vi var ju rätt många som var ganska unga också, erkänner Rolf Kivisalu och sneglar mot "chefen" Karina – som avslöjar att hon inte var bättre själv.
– Jag bodde där uppe i huset och har haft både förfester och efterfester i butiken. Gallerian var tom så man kunde spela mycket högre där än i lägenheten (skratt).
1995 var festivalen Sjöslaget som störst och bland heta namn som Millencolin och Mike And The Mechanics stod Soul Asylum ut efter sin megahit "Runaway train". När den populära sångaren Dave Pirner kom till Luleå två dagar innan spelning fick han rådet att söka upp Skivstället, där "rätt" personer jobbade.
– Det fanns inga mobiltelefoner men jag kan ju säga att tjejerna i en viss ålder kunde ropa till varandra ändå (skratt). Korridorerna utanför var fulla av folk som stod och suktade, minns Rolf Kivisalu.
Den amerikanska sångaren frågade butiksbiträdet vad som gick att göra i stan och nappade på idén att dricka öl.
– Vi gick ut och drack oss lite runda på torsdagen, fredagen blev likadan och efter konserten på lördagen – då blev det riktigt sent. Jag tror att natten mellan fredag och lördag slutade vid nio, då cyklade jag bara hem och duschade innan jag började jobba tio (skratt).
Erik Pexer lämnade stan och den familjeägda butiken 1993, men berättar att han fortfarande har återkommande drömmar som inleds i kassan på Skivstället.
– Jag kan än i dag säga var alla artister låg i hyllorna på den tiden, jag kan vända på album i huvudet och se framför mig var skivbolagsloggan sitter, säger han.
Familjeföretagets era tog slut 1995 då skivaffären bytte ägare.
Karina insåg att tiden bland CD-skivorna var över – efter 18 år – och bodensaren Stefan Andersson köpte verksamheten. Rolf Kivisalu följde med i ägarbytet som senare gjorde att Skivstället flyttade ner en våning mitt emot Hemköp i dåvarande Wasa City.
1997 sökte även han sig vidare när Border Music köpte upp verksamheten och Anton Hansson (i dag Ranweg) tog över driften fram till nedläggningen 2002.
– Handen på hjärtat – det är det roligaste jobb jag någonsin haft, även om jag har haft roliga jobb efter det också. Du hade bara att göra med folk som ville köpa det du hade, säger Rolf Kivisalu.