Rocklydirik - fortsättningen

Ja, var var jag? Förra helgen skrev jag om språket. Den här gången går jag direkt till källan och frågar några av våra allra främsta textförfattare vad som får dem att ticka, hur bär man sig åt för att vara så bra?

27 april 2010 06:00

 

Eftersom varje låt har sitt eget versmått finns det förstås inga rätt eller fel när man gör texter. Ändå gillar man somligt och annat inte. Det är svårt att mäta det. Vad är bra och inte? Har det med hur många skivor man säljer att göra? Hur många spelningar man har på Spotify? Eller finns det andra bedömningsgrunder?

 

 

Conny Nimmersjö släppte en extremt förbisedd skiva, Skörheten och oljudet, för några år sedan.

 

- Många av de textförfattare jag gillar har en förkärlek för konfliktsituationer. Det finns också ett slags patos hos dem. Något som gör att världarna som målas upp i texterna är både vackra, hårda och glasklara och kusligt närvarande. Jag tror att det handlar om att hos alla dessa blandas visionära ambitioner och drömmar med självrannsakan och sanningssökande krasshet.

 

 

Thomas Öberg i bob hund berättar att Kjell Höglunds 15 minuter långa Häxprocess gjorde stort intryck.

 

- Första gången jag hörde den på radion dammsög jag de inledande fem minuterna, sen stängde jag av dammsugaren och satte mig på en stol och lyssnade och innan melodin var klar hade jag tårar i ögonen. Detta berodde enbart på den speciella texten.

 

 

Håkan Hellström säger att det finns olika favoriter för olika tillfällen.

 

- Jag kan tycka att den sortens sånger exempelvis Frank Sinatra gjorde känns starkast. Jazz- och visstandards alltså. Om jag känner efter just den här morgonen.

 

- Jag tycker om det mycket för att de är befriade från trix och fyndigheter, som Jag har bott vid en landsväg med Edvard Persson. Enkla historier men innerligt sjungna. Generellt kan man säga att jag gillar enkla saker och känslor.

 

Men vad man tycker om i andras texter är ju inte nödvändigtvis synonymt med det man själv håller på med. Nimmersjö nämner exempelvis en av de allra första hip hop-låtarna The Message med Grandmaster Flash som en av sina favorittexter. Samtidigt säger han:

 

- På skivan undvek jag konsekvent att rimma, och så bestämde jag att skivans tema skulle vara att varje text tog sin utgångspunkt i att jag tänkte på en nära vän. Alltså, varje låt har en adressat.

 

Kanske är de egna ambitionerna med texterna lika viktiga som resultatet. Att varje låt har en privat adressat är ju egentligen oväsentligt för alla utom just denna specifika person. De jag skriver om har ofta ganska tydliga uppsåt med sina ord, även om det kanske inte är särskilt tydligt för lyssnaren. Många undviker att intellektualisera detta, men inte alla.

 

 

Martin Hanberg sjunger och skriver texter i Hospitalet, ett fantastiskt popband som fler borde upptäcka.

 

- Jag tror att jag oftast är ganska pragmatisk, "nu vill jag skriva om det här ämnet", och sedan gör jag det från ett visst perspektiv. Försöker ofta slå fast en tes. Jag tänker mig ofta hur kritiken mot min tes skulle låta och så försöker jag bemöta den i texten. Att tänka på allt och göra en vattentät argumentation. För mig handlar det nästan mer om retorik än lyrik. Jag skriver ett debattinlägg där jag vill visa att jag har rätt, haha.

 

Nimmersjö:

 

- Att skriva texter är för mig som att fiska gädda; man vet aldrig när den kommer, och det går inte att tvinga fram. Versmått och metrar har jag ingen aning om. I den meningen får väl mina texter sägas vara öppet poetiska.

 

 

Hellström:

 

- Det är nästan enklare att säga hur man inte skriver. Jag skriver inte särskilt modernt, tror jag, mer gammelmodigt. Men jag kan ha helt fel, det där beror nog mycket på influenserna och hur man är lagd som person.

 

Öberg:

 

- I början av 90-talet hävdade mina bandmedlemmar bestämt att texterna skulle innehålla samhällskritik. Vid den tiden var jag knappt medveten om att vi befann oss i något som kallades för samhälle. Min gamle svensklärare hade sagt att en historia om en häst i själva verket kunde handla om en svit svenska kungar. Jag har fortfarande inte hämtat mig från den överraskningen.

 

Jag tänker så här: för att kunna vara otraditionell, skriva mer än svensktoppsrim om hjärta och smärta eller för den delen att kunna beskriva den sortens banaliteter trovärdigt, måste man vara medveten om hantverket. För att bryta mot konventioner måste man först och främst vara införstådd med att det existerar konventioner.

 

Och framförallt är vad man sjunger bara halva sanningen. Andra halvan handlar om hur man sjunger. Det handlar om uttryck och röst.

 

Men om det skriver jag mer nästa gång.

 

 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Mattias Alkberg 0920/26