Svensk hiphop har aldrig mått bättre och det är vi nog alla överens om. Det gör också Tjuvjakt som är omåttligt populära. På Spotify har låtar som ”Tandtråd” och ”Tårarna i Halsen” drygt 20 miljoner spelningar – var. Kiden älskar uppenbarligen Tjuvjakt. Det syns tydligt framför Galärenscenen om inte annat. Det är dessutom kvällens största publik, tveklöst.
När jag själv lyssnar på Tjuvjakt funderar jag var trettionde sekund på varför jag fortfarande låter musiken pågå. Jag vet så väl att jag bara är klick ifrån att lyssna på något som brinner, något som får mig att känna. Ikväll hade jag föredragit ett spöregn. Hellre iskall än ekande tom på intryck.
Tjuvjakt ger aldrig från sig ett dyft av ilska, desperation, eufori eller någon av de standardingredienser jag vill se på en scen. Eller jo, en bit in i konserten läxar de upp några yngligar som beter sig tveksamt i publikhavet. "Jävla muppar".
Musiken är tillbakalutad med ryggsäck och keps. Och när jag nystar i influenserna hör jag ett könlöst hopkok av Snook, Mange Schmidt och någon fånig DJ jag inte vill veta namnet på.
Men det finns spännande ögonblick. I "Va händerå" plockar publiken upp sina smartphones och lyser upp Gültzaudden till en liten vintergata. Det såg jättevackert ut tillsammans med de upplysta träden och Rådhuset som tornar upp sig bakom scenen. Jag önskar bara att det hade varit ett annat band som stod på den.