Många säger att Lars Winnerbäck ständigt låter likadant och anses vara tämligen ospännande. Sju låtar in på konserten i ishallen håller jag med om allt. Då har fyra halvgrå "Eldtuppen"-låtar framförts, ingen har rört sig ur fläcken och det rockiga sparkapitalet är stort. 

Jag skruvar rastlöst på mig, vilket inte är några problem, trots att jag endast står 15 meter från scenen. Det är hyfsat med folk på läktarna men på ståplats är det gott om utrymme och jag är säker på att det hade blivit en starkare upplevelse om konserten istället bokats in i Luleå Energi Arena.

Men nästan halvvägs in i konserten händer någonting som jag aldrig varit med om tidigare. En dyster Lasse Winnerbäck blir plötsligt avgrundsmörk och samtidigt som kristallkronan på bildskärmarna långsamt drunknar i ett bäcksvart vatten mullrar Jonna Löfgrens trummor över en stenhård version av "Mareld". Svärtan är flera nyanser mörkare än tandläkarvädrets gråa dis och Winnerbäck sjunger på ett helt nytt sätt. 

Det slår mig att det låter som hårdrock (!) och jag blir euforisk över uppträdandet. Bra, vackert, romantiskt, ösigt ... mycket har sagts om östgöten men det här var tammefan mäktigt. Satsa på hårdrock Winnerbäck. Det skulle förhoppningsvis locka fler åskådare till ståplatssektionen också. 

Låten blev starten på en ny nivå av kvällen. När "För dig" tar vid och får energi av "Mareld" är allt som hänt innan dess bortglömt. 

Lars Winnerbäcks handplockade band är så samspelta och explosiva ihop att det blir helt otroligt bra under vissa stunder. Bodens Jonna Löfgren får välförtjänt kvällens största applåder när hon presenteras och hennes trummande lyfter låtar på ett sätt som är väldigt ovanligt att se.

Det är inte bara en gång som publiken spontanapplåderar och jublar i slutet av låtar när hon hamrar som bäst och mest kraftfullt. "Hur och vem och vad", "Kom ihåg mig" och "Hugger i sten" hade inte hållit samma klass utan henne längst bak på scenen. 

Med Therese Johansson på änglalik sång och stundtals fullt ös från gitarristerna Carl Ekerstam och Staffan Johansson når Winnerbäck höjder jag aldrig sett honom på tidigare.

Den mörka, hårda och ärliga versionen av östgöten är den bästa jag sett hittills. Däremellan måste jag tyvärr konstatera att– för att använda hans egna ord – det stinker av gammalt groll. 

Recension...

Lars Winnerbäck
Coop Norrbotten Arena, torsdag 19.30

Längd: 2 timmar och 10 minuter

Publik: Några tusen, men lite för lite för arenan.

Bäst: "Mareld" och "Söndermarken".

Sämst: "Paradiset", "Något sorts liv" och likvärda segisar.

Betyg: 3