Efter fem säsonger på tv var det då dags för hela Sveriges älsklingar på Solsidan att bre ut sig på bioduken. Från 22-minutersavsnitt i tv-soffan till 1 timmar och 44 minuter i biomörkret – det är ingen given succé. Även om "Solsidan" är just det – en given succé.
Smygpremiären i Luleå sålde slut och till fredagens officiella start har biljetterna gått åt som popcorn i en sportbar. Den här filmen lär räkna in pengar hela vägen över julhelgen och inte en enda besökare kommer gå därifrån besviken. Inte en chans.
Publiken älskar "Solsidan" för Oves skavande och påträngande sätt, för Fredriks märkliga konsumtion, för Alex osäkra velande, för Annas sätt att tala klarspråk, för Mickans bekräftelsebehov. Naturligtvis är det precis vad karaktärerna bjuder på även denna gång – utan att gå över gränsen till vad som skulle kunna vara överdrivet. Till skillnad mot tv-formatet hade höjdpunkterna kunnat tappa sitt tryck om det kastades in "tjeeenare mannen" för ofta men på bio ryms mycket mer än bara oneliners.
LÄS MER: Relationerna trasslar när "Solsidan" blir film
Ett tv-avsnitt kan komma undan med bristfällig handling så länge skämten sitter rätt eller nyckelscener sätter avtryck. Under 1 timme och 44 minuter på bio krävs mer än så, det går inte att svamla bort en hel långfilm, vilket regissörerna Felix och Måns Herngren löst genom att trycka in de, för "Solsidan" okända, ingredienserna sorg och allvar.
Redan i inledningen får vi veta att Anna lämnar Alex för en annan man (överentusiastiska Henrik Schyffert med hästsvans och friluftsmani). Därefter introduceras Ove och Anettes problem med att få barn och Fredriks komplicerade relation med sin pappa (Sven Wollter). Något oväntat blir risken för en sorgsen tår i ögat lika överhängande som gråt av skratt.
För många är Ove och Anette den stora anledningen till att se "Solsidan" men orsaken till att det blivit en sådan enorm succé är snarare att medelålders svenskar känner igen sig i problematik och ämnen som lyfts upp.
Möjligtvis är det ett skrämmande tecken på att jag börjar bli gammal själv, men det jag underhålls av i den här filmen är inte Henrik Schyfferts överdrivna cykelbyxsnubbe eller Ove Sundbergs övertända jakt på spermier, det är i stället Johan Rheborgs gestaltning av Fredrik som får mig att skratta.
Med små ryckningar i minspelet och osäkra undanmanövrar i ett försök att hålla fin fasad är han galant.
"Solsidan the movie" erbjuder inte på många överraskningar, varken i handling eller rollbeteenden, och en förutsägbar film blir aldrig en riktigt bra film.
Men en förutsägbar "Solsidan" är vad publiken vill ha. Då kan ingen bli besviken.