Med Tigerbukten är det riviga melodier, snabba puckar och en darrande basröst som skränar på med en jädra kraft och får dig att vilja sjunga med. Det är som att den där tonåringen i bikerjacka som blängde på förbipasserande har växt upp, lärt sig coola gitarriff och konsten att uttrycka sig. Och blivit känslomässigt kapabel på köpet.
Efter en smärre tidsförskjutning i spelschemat går Tigerbukten äntligen upp på scen. Det är lite segstartat och dåsigt till en början, kanske för att publiken fått vänta och hunnit börja skruva på sig otåligt. Något som sångaren Jonathan Winblad lyckas snacka bort, och efter "Tuff Kärlek" kommer de igång och spelningen antar en mer fartfylld sväng.
Och även om det instrumentala är väl ackommoderat till de raka och ärliga texterna, känns det som att musiken egentligen kommer samman tack vare den tuffa men lekfulla attityden på scen. Mot slutet bryter bandet av med en lugnare kärlekslåt, en fin kontrast mot de i övrigt intensiva låtarna. Genomarbetat till en oändlighet, nästintill för perfektionistiskt ifall det finns något sådant, eller bara en passionerad trio med naturligt gehör för vad som gör poppig rock bra. Det spelar egentligen ingen roll, Tigerbukten får dig i en extas som gör att du måste sätta dig ned för att inte tuppa av utav upphetsning.