Egentligen borde jag kanske inte skriva den här recensionen, jag känner mig jävig. Ger du mig munspel, slitna gitarrer och stampad takt är jag såld.
Därför känner jag mig frälst redan två sekunder in i inledande singeln Who´s That Dog. Munspelet, gitarren och Jonas Erikssons drabbade röst gör att jag inte längre kan anses vara objektiv. Den spelar på alla mina drömmar om att flytta ut på landet (om det inte hade legat så långt bort från stan) och sätta mig på min stora altan. Eller min altan är fel att säga, naturligtvis bor även Tobias Lindvall och Jonas Eriksson där – vi har flyttat ihop.
Där skulle jag sätta mig i min gungstol, låta syrsorna räkna in och gunga stillsamt till tonerna av John Ash Trips torra ljud. Det enda bekymret i världen är att se till att inte spilla kall dryck i knät och värja mig från att dammet i Jonas Erikssons Samsonite-väska inte sätter sig i ögonen på mig (plus att det är svinlångt till affären, naturligtvis).
Så lättflirtad är jag.
Men jag är inte så dum att jag tror att det passar alla. Vissa låtar, som Oh Sister och Played Tricks kan till och med få mig att tänka på annat ett tag. Skivan, som producerats av Ola Gustafsson och dessutom gästas av Anton Nyström, Andreas Dahlbäck och Ida Sandlund, är ganska spretig i sin enkelhet. Den som tror att det finns en John Ash Trips-musik har fel, det finns ett tiotal, även om Daniel Lemma ... ursäkta mig – Jonas Eriksson – har en genomgående stark sång på alla låtar.
I den bästa av världar låter allt som ursköna No Longer Safe men så är det inte ens på Eriksson/Lindvalls altan. Jag gillar den här typen av folk/blues/country/rock även om några låtar blir utfyllnad. Men det är klart, vi kan inte sitta och njuta på altanen hela dagen. Vi måste få någonting vettigt gjort också.