På omslaget till ”Hög i Gränder” sitter Rasmus Arvidsson på ett torg i London och säljer av sina tillhörigheter för att få cash till drogerna. Det kaos hans liv bestod är nu förflyttat upp på scenen. Ikväll sjunger han den nämnda låten uppklättrad i scenriggen och nere bland publiken, på knäna på det sjöblöta scengolvet, och lite varstans.
Han håller en längre monolog om att det inte är den längsta resan han gjort – från hemlös missbrukare till indiehjälte. Utan resan han gjort mellan när han såg sig i spegeln (eller speglen, som han förklarar att det heter på kalmaritiska) då och nu, det vill säga självkänslans resa. Arvidsson är lika bra på den sortens poetiska utläggningar som låtarna han besjunger. Till exempel den trio som startar konserten: "Napoleon", "Som den här natten glöder", och "Skakar på tåget". Samma trio som öppnar bandets debut från ifjol "För många dyra skor och döda ögon".
Det är snart ett och ett halvt år sedan jag först hörde skivan och det hinner aldrig gå många dagar innan jag är tillbaka. Alla som vill ta sig någonstans i livet borde undersöka den plattan. Noga. Eller besöka en Avantgardet-konsert.
Turnépremiären jag såg på Debaser strand i Stockholm var en fantastisk konsert. Även om den var bitvis skakig i början, så vandrade jag ut på i Hornstullnatten euforisk. Men det Arvidsson och resten av bandet gjorde på Stranden ikväll var ännu bättre.
Personligen är jag så svag för band som jobbar i motvind, och konserter som börjar nere men slutar på topp. Jag menar inte dramaturgi, utan det faktum att det regnar och att det står blott en handfull personer framför scenen. Att därifrån jobba upp konserten till den rock n roll-uppvisning som jag just sett, innefattar det mesta jag älskar med musik. Arvidsson sitter närmast på en sektledar-karisma, och kombinerat med hans filosofi om "hjärtat utanpå bröstkorgen" kanske det är svårt att misslyckas tänker du.
Men det kan de, det är jag säker på. Jag är bara tacksam att de inte gjorde det ikväll.
Soul-rocken i "Skakar på tåget" är första käftsmällen. Rock n Roll-pianot, vattenflaskorna som kastas över bandet och publiken, Arvidsson som rör sig poserande längs med scenkanten.
"Nu vill jag må", som på skiva är en duett med El Perro Del Mar, är bara gränslöst vacker. Och när han pussar Ebbot som står framme vid scenkanten hinner jag tänka att det är musikhistoria, sedan låter jag tanken flyta bort, och bara känner att det här är bland det bästa jag sett.
"Det här ska bli den bästa kvällen någonsin eftersom det kan bli den sista" säger Arvidsson som har koll på att festivalens framtid är osäker. Blir det den sista fick han alldeles rätt.