En timme innan strålkastarna slås på behövs ingen publikuppvärmning, ljudvolymen inne på restaurangen Villgot har lämnat afterworknivå och gått in i fredagskvällsläge. På den lilla scenen väntar mikrofon och pall på aftonens huvudpersoner, som inte gömmer sig i egen loge – de är en del av stämningen.
46-årige Peter Wikström sitter och äter middag med sin familj, han ska snart framföra en låt han misstänker att ingen känner igen ("The ghost of Johhny Cash") men är mest brydd om att barnen ska hålla sig vakna nog länge för att uppleva hans framträdande.
På en barstol sitter den förre hockeyspelaren Kim Lilja, 25 år, och skrattar tillsammans med vänner. När han tittar mot scenen kan han se hur kvällens konferencier och samordnare, Paula Fahlander, skriver upp hans namn på det stora ritblocket. Det är tredje kvällen hans namn syns vid scenkanten.
– Första och andra gången var lite mer nervöst, nu har jag gjort alla fel man kan göra. Jag har spelat fel, fått rundgång, gjort fel och tagit om låten. Men folk bara skrattar, det är lugnt, man lär sig, säger Lilja.
"Open mic"-kvällarna har blivit Bryggeriets största succé sedan restaurangens öppning 2017 och intresset, både för att stå på scenen och för att bevittna talangerna, har bara blivit större med tiden.
Alla som vill ta chansen att uppträda inför publik är välkomna att ställa sig på scenen och tröskeln har varit lägre än många trodde. Ståuppare och Soundcloud-rappare har trängts med countrysångare och hårdrocksvrål, spontana uppträdanden har varvats med hårdsatsande drömsökare.
– Det som är så roligt är att kvalitén är så olika. En del är verkligen jättebra och andra ... är inte lika bra, säger Paula Fahlander med ett skratt.
Denna fredagskväll har fyra personer föranmält sig för att uppträda inför den fullsatta restaurangen och i takt med att lokalen fylls på med fler gäster tillkommer nya namn på artistlistan.
Aril Ström, 49 år, kommer in med gitarr på ryggen och drar sig undan i lokalens inre. Utanför toaletterna sätter han sig för att stämma gitarren, besöket blev spontant och nu ska han snabbt förbereda sig för att spela upp sina egna låtar.
– Det var några kompisar som skulle hit, jag visste inte om det förrän för en timme sedan, säger han.
Varför vill du uppträda här?
– Jag är bara sugen på att spela och hoppas att folk gillar det, inget mer än det. Jag börjar bli för gammal för rockstjärnedrömmarna.
Tomas Liljedahl förbereder ljudtekniken så gott det går. Ett tiotal akter, som sjunger olika högt – på olika sätt, ska avlösa varandra med max två låtar vardera och Liljedahl konstaterar att det "inte blir någon hög produktionsnivå" den här fredagen heller.
Eftersom de inte hinner rigga om mellan alla akterna har de tvingats tacka nej till hela uppsättningar av band och vissa kvällar nekas även solister när tiden inte räcker till.
– Det har successivt byggts upp och blivit mer och mer, i början var det inte så mycket folk här – då visste folk knappt att det här stället fanns. Men senaste halvåret har det varit stadigt fullknökat varje gång, säger han.
Idén till "Open mic" på Bryggeriet fick Liljedahl från New Yorks klubbscen där liknande evenemang har blivit ett sätt för musiker att slå igenom.
– Ibland har vi blivit slagna av hur hög standard det kan vara, vi har inte haft några som helst förväntningar. Vi hade förväntat oss mycket platt fall eftersom det ska vara en scen för de som aldrig stått på en scen tidigare, säger Liljedahl.
Patrik Müller återvänder så ofta han kan. Nu står han i folkvimlet med en öl i handen och väntar på att uppträda för nionde gången – ett och ett halvt år efter att han sjungit sitt livs första toner.
– Det var ett nytt verktyg att få utstråla lycka, glädje, ilska och sorg – att få sjunga ut i stället för det gamla livet, berättar han.
För 30-åringen har den öppna scenen på Bryggeriet förändrat hans tillvaro.
När han släpptes ut ur fängelset för två år sedan hade han aldrig sjungit mer än en vaggvisa, inte ens ensam i bilen. I samma veva som han kämpade för att hitta rätt i vardagen fann han musiken "av en karaokeslump".
– Jag var bestämd redan när jag kom ut från anstalten, men livet blev inte vad jag trodde trots att jag trodde att jag kunde allt efter att ha varit där. Jag visste fortfarande inte vart jag skulle rikta känslorna – explosionen – i mig, hur jag skulle hantera livet och vardagen, berättar han.
Bara tre månader efter att han träffat sina första toner besökte han Bryggeriet med en kompis som gick upp på scenen och övertalningskampanjen med att även få Müller att ställa sig i strålkastarljuset inleddes. "Nej, nej, nej" blev till "kanske" – och plötsligt satt han där på pallen uppbackad av musik från sin mobil.
– Det var skitläskigt i början, men det är något med stämningen och folket i den här byggnaden. Det blir en trygghet. Det är därför jag kommer hit när jag kan, stämningen är magisk, berättar han.
Bakom honom låg kriminaliteten, framför sig såg Müller ljuset – i strålkastarens sken.
– Musiken blev ett sätt att hitta ro i allt när jag skulle lära mig livet och vardagen, jobb – det där alla gör varje dag – sådant som jag inte lärt mig tidigare. Då hade jag musiken, som blev en boxningssäck där jag fick ut allt som hände runt omkring.
Samtidigt som Patrik Müller kliver upp på scenen med radarpartnern Toni Sihvola vaknar intresset hos gästerna i rummet intill. Ett gäng professorer och representanter från ett internationellt LTU-projekt äter middag tillsammans när ryktet börjar gå om att scenen finns tillgänglig. Snart får Stefan Östersjö med en tiosträngad gitarr och Quentin Lamerand, från Paris, publiken att trängas med mobilerna för att filma hans "ufo till instrument" – kallat hangtrumma. Tyske Marcus Liwicki nöjer sig med gitarr och sång medan indiern Rajkumar Saini, som inte ser sig som någon vidare sångare, kör acapella – på hindi.
– Jag var lite nervös eftersom ingen skulle förstå vad jag sjöng (skratt), men jag tror folk gillade det. Nervositeten släppte när publiken stöttade mig med att klappa händer – det kändes roligt, säger Saini.
Samma känsla har Malin Frostfalk, som uppträtt med nybildade River Flows.
– Helt underbart, pustar hon ut med ett glas vin i handen. Jag var jättenervös när jag gick upp.
Bandet, som även består av Alvaro Araya, Jyrki Unhola och Björn Bergström, ville testa sitt material på publiken och för Frostfalk, som efter sina år som artist i Spanien inte uppträtt på åtta år, blev det en nervpärs.
– För mig känns det som ett allvar att ställa sig på scenen, man är nervös och vill göra sitt bästa. Men råkar man sjunga fel är det ingen som dömer en, folk sitter och chillar ändå. Här var jättemysig stämning, nästan som att vara hemma i vardagsrummet.
Vill du göra det igen?
– Vi sa innan att vi skulle göra det igen om det kändes bra och det vi har sagt hittills är att det gick bra (skratt).
Drygt en timme senare kliver River Flows upp på scenen för andra gången och avslutar kvällen med "Wicked game". Malin Frostfalk tar mikrofonen och sätter sig på pallen. Hon ler avslappnat när hon tittar ut på publiken.