Det är alltid spännande att bevittna Höstorkestern live, musikkollektivet med rötterna i Malmfälten och Tornedalen kan vara allt från 2 till 16 personer på scenen. Svänget kan variera men innehållet är oftast detsamma. Oavsett om sångaren Jonas Pietikäinen vidrört punk eller visor under sin karriär har historierna alltid fått en viktig plats, då spelar det ingen roll om det luktat spya eller vitsippa.
Jag vet inte varför bandet fått namnet Höstorkestern men kan tro att det beror på att de, liksom årstiden, erbjuder både ångest och något vackert. Höstorkestern väcker känslor.
Men trots att de slänger ut kritik mot LKAB, kritik mot antiklimatkämpar, kritik mot överklassen, kritik mot kritik ... är de också väldigt underhållande. Redan innan instrumenten kopplats in har de börjat slänga käft med publiken.
Den här kvällen är de sju personer på scenen och det svänger därefter – allt känns dessutom väldigt norrbottniskt. Ibland låter det som en uppretad Jakob Hellman, andra gånger som proggig Bo Kaspers Orkester, jag hör en skönsjungande Stefan Sundström och Rekyl på CBGB:s.
Det blir ett jävla drag under "Vardagslyx", sista låt innan extranumret "Berget som byggde mig", och det blir otroligt vackert när de bjuder upp "Pajalas Stevie Nicks", Rebecka Digervall, för en duett med Viktor Mattsson (att höra The Magnettes-sångerskan på svenska är en upplevelse i sig).
I ett mellansnack säger de att de tänker vänta med att presentera bandet för att hålla folk kvar i lokalen, men det behövs inte. Det är svårt att lämna spelningen förrän du har hört slutet på historierna, där fina "Berget som byggde mig" utgör ett lyckligt olyckligt slut.
Men skildringarna fortsätter. Spelningen på Lillan var den första under intensiva veckor då Aurinkofesti, Proggfest på Suupalo och Saltofolk väntar.
Med tanke på styrkan i bandets berättande är det inte mer än rätt att jag låter dem själva avsluta den här texten, genom att citera deras hemsida:
"Höstorkestern är främst kända för sin närvaro live och upplevs bäst på det sättet".