I en intervju inför Luleåbesöket pratade Sven Björklund om det märkliga hopplocket av gamla vanor som tillsammans blir jul. Hertsösonen poängterade hur konstigt det är att plocka fram gamla trasiga saker, som "den där enögda tomten som ser arg och äcklig ut", bara för att det en gång varit så.
När jag sitter i publiken under den första av fyra föreställningar i Kulturens hus slår det mig att han omedvetet beskrivit "Mammas nya kille firar jul på måfå". Under 100 minuter matas vi av arga och enögda tomtar – bara för att de en gång kommit till.
Humorgruppen Klungan har vandrat ner i SR:s källare och plockat fram lådan med gammalt pynt och lyft upp dem i ljuset. "Just det – Jerry – den envisa sångaren måste vi ta fram". "Titta! Kommer ni ihåg Jessica och Krille – de bara måste vara med". "Oj, den här hade jag nästan glömt bort, vi ställer Kicki Tapper bredvid Mikal". "Kan vi verkligen ha med Jenny, henne tyckte ju ingen egentligen om? Men vi kan ju inte kasta en förvirrad tjej som säger hej – hon får plats mellan Pite-Patrik och Thunder".
De där lådorna innehåller massor av nedtryckta grejer som inte mått bra av åren som gått, men klenoder som är trasiga försöker Klungan laga. De lyckas perfekt med Sven Björklunds mörkt leende spelman Markko Hyväjärvi, men andra nissar borde ha legat kvar som ett minne.
LÄS MER: Sven Björklund: "Julen är verkligen på måfå"
Jag är en av dem som frossat i Klungans julbord genom åren och aldrig blivit mätt, en del av karaktärerna har varit smaklösa och några sketcher inte så bra som jag hoppats – men jag har i stort sett alltid älskat det. Därför har jag full förståelse för att det är lätt att förblindas av det avmagrade glittret längst ner i lådan som trots allt blänker till ibland.
Med en halvt nedbrunnen dekor bestående av en barrad gran och en kökssoffa visar det sig att även bortglömda, halvbra, karaktärer blir en behållning i Mammas nya killes händer.
Men precis som det där risigt tecknade programmet som sänds 15.00 på julafton är det inte så bra som jag vill minnas och om det kändes konstigt första gången jag uttalade orden på julafton känns det minst lika konstigt nu – för det här var inte så speciellt med tanke på förväntningarna.
Karaktärerna som vi vet att vi älskar och känner så väl är odiskutabla julstjärnor som hör hemma högst upp i alla granar. Mangan, Thunder, Hans Melange och Lars Stenberg levererar på topp, där de även legat på min önskelista, men samtidigt behövde jag inte klämma på paketen för att räkna ut det på förhand.
Julens vana trogen är det väntan mellan höjdpunkterna som blir för långsam och något ojämn. Hoppas inte det blir en tradition.