För ett par år sedan tog en bekant med sig sin flickvän från södra Sverige till Luleå för första gången. Hela staden sträckte ut sina armar och välkomnade henne med strålande väder, skärgårdsturer och berusade samtal i kvällssol. Förälskelsen var total och efter att senare fått uppleva vårvintern med gnistrande snö och exotisk kyla var hon beredd att lämna allt och flytta till Norrbotten.
Året därpå besökte de Hamnfestivalen och hennes bild av stan vändes upp och ner. Grisiga öltält med packade festivalbesökare kunde hon vara utan. Luleå kunde hon vara utan. Det var ju precis som alla andra mellanstora städer.
Det är en persons åsikt men säger en del om klimatet på Luleå Hamnfestival, har du inte en arm runt din axel kommer du inte heller vara intresserad av att ge dig in i trängseln. Efter klockan 22 på kvällarna börjar gränsen mellan folkfest och grisfest suddas ut, med bengaler på spelningarna och spya i folkmassorna.
Då är det inte alla som vill vara med.
För Luleåborna är det fortfarande en stor – och i vissa fall fantastisk – happening som får oss att skratta, vråla och minnas (eller glömma). Ibland är allt vi vill ha en ranglig bänk, öl i plastglas och massor av kända ansikten. Med tanke på årets tältutveckling, där de olika aktörerna allt mer sätter sitt eget program, kommer det inte bli lättare att få oss på andra tankar. Intresset för Happy Bastard-tältet (med Griljo och Gonza-Ra som dragplåster under fredagen) var så stort att kön var tjock då Zacke fortfarande stod på scenen några hundra meter bort.
Det måste vara årets största succé men även Schlagertältet, Irish Inn och Golden Hits var stundtals fullknökade tack vare liveband och nischade koncept.
Överlag känns Hamnfestivalen mer och mer som en levande fest, där den stora mängden livescener skapar en grym mångfald. Med så många lokala akter och aktörer behövs egentligen inte en scen i Norra hamn-storlek, gästerna kan roa sig på annat håll och kostymen känns allt för oftast för stor nedanför brandstationen.
Ambitionen med att boka dyra artister och locka publik från hela länet övergavs för några år sedan, nu är det främst en fest för Luleåborna och det kanske är lika bra att vi håller den hemlig. Musikens makt får vara den unika musikfestivalen som charmerar folk från hela landet, Hamnfestivalen kan vara Luleås firmafest där vi urartar en gång per år. Men visa för fan inte upp det för någon utomsocknes.
Det kan vara så att det redan är festivalens målsättning. Förra året såg evenemanget till att krocka med både Flakasand och Överkalix marknad, i år var det Pajala marknads tur att få smaka på dubbelbokning, ett smart sätt att hålla borta besökarna från länets östra delar. Och väldigt tråkigt för oss som inte vill behöva välja mellan Rebecca och Fiona eller Titiyo och Hurula.
Men vi kan ju alltid göra som så många andra – besöka klubbtält i stället.