Annica Zion växte upp i Vibbyn utanför Boden och var tillsammans med sin bror, två av få barn i byn. Att vara kreativ var en självklarhet med den friheten som fanns med att växa upp där, berättar hon.
– Vi har byggt och skapat grejer som vi behövde. Vi byggde cirkussaker och kojor i skogen, det var nog där allt började.
Hennes fotointresse kom när hon som tolvåring fick sin första kompakta kamera genom ett erbjudande från ett telefonabonnemang. Med sin brors systemkamera tog hon en bild som hon fortfarande har kvar.
– Bilden fick mig att inse hur man kan berätta en känsla med en bild. Jag kände så starkt för det här fotot så jag köpte min egna systemkamera och efter det har det rullat på.
Vad som drivit henne att uppnå sina mål blev tydligare när hon blev äldre. Under högstadiet sa en lärare att hon var dålig på engelska och det triggade henne att lära sig språket för att kunna jobba ute i världen. Med en väska och kamera reste hon sen till Australien där hon tillbringade ett och ett halvt år med bland annat engelska fotostudier och fick på köpet lära sig harmoni.
– Jag åkte dit med den norrbottniska arbetsmoralen och det tog ett tag innan jag kom in i det australiensiska lugnet. Det är stor skillnad på norra Sverige och södra Australien men det är en bra kombination, arbetsmoralen åker fram när jag behöver den.
Även naturen drog henne dit och när hon en dag satt på en lektion, visades en bild föreställande ett torkställ med en vit skjorta framför ett fjäll.
– Alla älskade den och jag bara ”Va? Jag har åkt hit för att jag vill se något annat, men har jag inte sett träden för skogen?” Det är viktigt att kunna nollställa ögonen.
I Australien blev hon kvar en tid och upplevelsen skulle komma att påverka hur hon valde att leva sitt liv. Förutom att vara fast i öknen var hon med om en väderkatastrof tillsammans med sin man Simon.
Annica var gravid i femte månaden och fast i regnskogen mellan översvämmade vägar. De fick ta skydd inne hos en kvinna som var ensam hemma med två barn. Plöstligt föll ett 70-metersträd in genom huset och de slängde sig under en kamin för skydd.
– Vi tog sen varsitt barn under armen och sprang ut. Nu stod vi där utan någonstans att ta vägen. Vi tog oss in i ett skjul där vi tände ljus, spelade gitarr och lugnade barnen med att vi bara hade picknick. Om ett träd fallit där hade det varit kört. Vi sjöng i fyra timmar innan vädret planade ut. Att vara så nära naturens krafter som man inte kan kontrollera och känna att livet kan ta slut fick mig att inse vad man kan skapa med livet istället. Kreativiteten har räddat mig många gånger genom att kunna skapa en lösning, berättar hon.
Idag är Annica i huvudsak fotograf till stora artister och evenemang i Europa. Förutom fotograferandet skriver hon på en bok och en dokumentär, självstuderar självläkning och har ett klädmärke på paus.
– Jag har aldrig sökt pengavägen, för mig har det alltid handlat om gnistan i mig. Ibland är det klurigt att få balans med familjeliv, kreativitet och frilans när inget är stabilt. Men det positiva är friheten, lusten och att man kan göra allt man vill här i livet.
– Mina upplevelser har påverkat mig och jag ser en röd tråd av att skapa från ingenting. Jag är en hamster som samlar på mig saker som jag kallar för fattigmanskost. Någon gång kanske jag kommer behöva den där lilla tygbiten med fina färger på?