Dennis Kalla skulle kunna beskrivas som en öppen bok. Det han inte berättat om i intervjuer brukar visas upp i låttexter och beskrivningen "extrovert" är hans egna ord.
Men när vi sätter oss ner för att prata om EP:n "4 AM", som släpps under fredagen, erkänner Dennis Kalla att han är nervös för att svara på frågor. En anledning är att det var väldigt länge sedan han gjorde en intervju, en annan skulle kunna vara att han ska prata om ensamheten som präglar EP:n. En känsla som han tidigare fördrivit genom att vara extrovert.
Vi börjar med det förstnämnda. Sedan han skrev på för skivbolaget Playground Music har karriären gått in i en ny fas, hans tidigare låtar har samlats och getts ut på nytt för att avsluta ett tidigare kapitel.
"4 AM" är en nystart och det senaste året har han pendlat mellan studion i Stockholm och Luleå, samtidigt som han har pendlat känslomässigt mellan lycka och oro.
– Jag mår ju inte bra av att göra musik, jag tycker det är svinjobbigt. Jag älskar att skriva och spela live, men för studiobiten känner jag snarare en sorts jobbig hatkärlek, berättar han.
Efter några producentbyten fick Niklas Berglöf och Emil Kreivi lägga sista handen på produktionen och även om låtarna kändes bra i studion har Dennis Kalla haft svårt att slappna av.
– Jag vaknade kallsvettig i natt, jag mår riktigt dåligt innan släpp. Det kanske är ett sätt att hantera det på, att gå in med att "jag är så jävla dålig, fan vad sämst jag är" – hela den biten. Att gräva ner sig i det för att förbereda sig på att andra också tycker det, säger Kalla.
– Efter att det har släppts kommer jag nog landa i att det inte är så dåligt ändå, att det är riktigt bra till och med. För det är ju det jag känner innerst inne.
De fyra låtarna på EP:n kretsar alla kring relationer. Ett brustet förhållande, en dysfunktionell relation, att göra allt för någon utan att få något tillbaka och vänskap under tonåren.
– Många av oss mådde ganska dåligt och i Kiruna fanns det inte så mycket att göra. Vi hade en massa olika rökställen som vi åkte bil mellan på kvällarna, där stod vi och frös och smygrökte tillsammans. Det var ganska deppigt, men jag kommer ihåg att man möttes i det, berättar Dennis Kalla.
Men när musikern beskriver den röda tråden är det ensamheten i relationerna som utmärker sig. Låtarna handlar om att inte våga vara ensam med sig själv, där resultatet blir nattliga samtal till sitt ex, planlös drift med kompisar eller försoning trots en dålig relation.
– Jag tror att jag ofta har känt mig ensam med mina känslor. Jag är väldigt öppen och har lätt att prata om saker men det finns något skal som väldigt få släpps in genom. Då blir det lätt att man blir väldigt ensam, säger 24-åringen.
Hur ser du på ensamhet?
– Det har varit väldigt komplicerat för mig. Jag har varit extrovert utåt och det kanske beror på att jag har varit rädd för att vara ensam. Om man inte kan sysselsätta sig med något annat eller någon annan – då är man ensam med sina tankar.
– Men på senare år har jag blivit mer introvert vilket gör att det kan vara skönt att isolera sig ibland, men blir det oftare än bara ibland så är det outhärdligt.
Låttexterna har gjort att många ser Dennis Kalla som en ledsen sångare, där han lyfter upp känslor och relationer.
Vill du få folk att hitta glädje i det?
– Ja, eller bli ännu ledsnare och gräva ner sig i det. Det är nästan det bästa, när man får folk att gråta lite (skratt).
Vilka reaktioner gillar du?
– Jag får en kick av att folk gråter, ser jag någon som gråter när jag spelar live känns det; "yes".
Under sommaren har han flera chanser att provocera fram tårar hos publiken. Med start i staden han växte upp i, Kiruna, den 8 juni väntar en stor Sverigeturné.
– Det är alltid värst i Kiruna eftersom det är hemmaplan. Det är en konstig känsla, som att jag ska komma hem och bevisa någonting. Det är kul att börja hemma eftersom en av låtarna ("Take me") så tydligt handlar om tonåren i Kiruna.
Och i samband med att låtarna släpps efter ett års illamående kan han börja fokusera på det roliga och släppa oron.
– Det känns som att jag har något jävligt bra på gång, både låtmässigt och livemässigt. Det känns bara jävligt bra – det är svårt att beskriva det på något annat sätt.