Baskaggen är byggd av en resväska. En Samsonite, för att vara exakt. Det är viktigt.
– De kallar det för en ”gypsy kick”, berättar Jonas Eriksson. Och tydligen måste en sådan vara av märket Samsonite.
Tillsammans med en modifierad virveltrumma och en tamburin utgör den hela hans portabla trumset. Och likt det mesta av bandets utrustning är den ett hemmabygge. Köpt på Röda korset.
– Det var av rent praktiska skäl. Jag visste inte hur mycket trummor jag skulle spela, och tänkte att ”vadå, ska jag bära med mig en 22x16 tums kagge?”. Så jag började googla och upptäckte gypsykicken.
– Och alla andra trummor ryms ju inuti resväskan, tillägger Tobias Lindvall. Så vi är väldigt lättpaketerade.
Det hela började för två år sedan, i en musikaffär i Luleå. Jonas och Tobias stötte på varandra av en slump, och insåg omgående att de var tvungna att börja spela tillsammans.
– Jonas tog ner en gura på affären, sedan började vi jamma och kände att det här är ju skitbra. Vi hittade varandra direkt.
Först var tanken att de skulle dra ihop ett gäng – någon trummis och någon basist – men ganska snart kom vardagen i vägen.
– Det var som struligt med reptider, och Jonas har ju barn. Vi visste inte hur vi skulle få ihop det.
Såhär i efterhand känns lösningen självklar, men det var Jonas fru Fia som först föreslog det:
”Gör något bara ni två då!”
– Jag har spelat i en massa band, säger Jonas, och i slutändan handlar det alltid om personkemi. Hur kommer man överens som personer? Och det var det som funkade så bra mellan just oss två.
Sagt och gjort. Duon, som snart skulle komma att kalla sig John Ash Trips, började fundera. Hur skulle de kunna få det här att låta intressant, med bara två personer? Och hur undviker man då att låta som bara ännu ett trött coverband på en pub?
– Då slog det mig plötsligt att jag är ju gammal trummis, säger Jonas. Att jag kanske skulle kunna spela lite trummor samtidigt. Typ baskagge och hi-hat, eller något.
Och på den vägen är det. Samsonitekagge, fotvirvel, tamburin och munspel. John Ash Trips må fortfarande vara en duo, men med hundra procent multiinstrumentalister som medlemmar låter de som minst dubbelt så många.
Första skivan kom i våras och heter 6:10. Sixten. Och det är också namnet på Jonas och Fias son.
– De flesta av låtarna handlar om honom, säger Jonas. Inte alla, kanske. Men sex av tio i alla fall.
Fia, som även skriver en del av John Ash Trips texter, berättar att Sixten ibland kan ha svårt att se var familjen slutar och bandet börjar:
– En gång pekade han på vårt bröllopsfoto och sa ”Bobbe och pappa!”, och jag sa ”nä, mamma och pappa”. Men han gav sig inte, då såg jag att deras skiva stod där bakom bröllopsfotot. Och egentligen hade han rätt, vi är ju som en stor familj.