Det har bara gått några månader sedan hon spelade här sist, fyra månader närmare bestämt. Nu är Louise Hoffsten tillbaka som Luleå Hamnfestivals största dragplåster och visst är det en stor publik som har samlats för att se Sveriges bluesdrottning. Och in på scen kommer hon tillsammans med ett fyramannaband och ett munspel i fickan. Det bådar för god stämning.
Louise Hoffsten sätter sig på en stol som är placerad i mitten av scenen. Hon har en gedigen låtlista att beta av och jag är säker på att många som har samlats för att se henne är imponerad över hennes gedigna artisteri. För om det är någonting som Louise Hoffsten har gjort så är det att hålla sig i ropet, och hon är fortfarande självklar på scen trots att hennes karriär nu är över 30 år lång. ”Jag kan inte dansa så mycket på scenen men jag tänker att ni kan göra det istället för mig” uppmanar Louise Hoffsten publiken till. Men det blir ingen dans för publiken verkar inte alls vara på tårna. När jag tänker efter så börjar jag fundera på om publiken överhuvudtaget är på plats. Hade jag blundat hade jag gissat på nej.
Men hennes stora hit ”Let The Best Man Win” är en given publikfavorit och hon får applåder redan vid introt. Och jag tackar henne för att hon valde att ha kvar den på låtlistan, för tydligen så funderade hon på att ta bort den helt från låtlistan. Vilken dum idé det hade varit. Hon fortsätter med att spela låten "Love Sick" och den fina balladen "Nowhere In This World". Men konserten lyfter liksom inte. Kanske är det för att bluestältet som står lite för nära och nästan överröstar henne på de lugna partierna, kanske är det för att hon inte får någon som helst uppbackning av publiken eller kan det bero på musikerna? Stundtals känns det som att vi står på en audition där de ska visa upp sig för att vinna juryns (publikens) guldbiljett. Deras solon är långa, oj vad långa de är och även i låten "Looking for Mr God" så blir det så långdraget att en annars väldigt populär låt blir bortriffad.
”Finns det någon glöd här i Luleå?” frågar hon och när publiken lite halvt entusiastiskt svarar "ja" konstaterar hon att den är glöden inte riktigt är grillvänlig än. Och vi hinner aldrig grilla. Även om hon spelar sina största hits och även om hennes röst är alldelens så där raspig och bluesig som man vill ha den så är det någonting som fattas. "Dance on your grave" går liksom bara förbi en trots att det är en väldigt bra låt och när hon efter nästan exakt en timme avslutar med dunderhiten "Only the Dead Fish Follow the Stream" så är det ingen som ropar "en gång till". Och jag tror att samtliga involverade tycker att det är rätt skönt.