Flakasand - 20-årsjubileum och still goin strong

Helgens bluesfesten i Flakasand blev åter en succé. 2.000 personer kom till fridens festival. 

19 juli 2010 06:00

 

 

20-årsjubileum i lördags för Flakasands Rock & Blues-festival och det är alltså den där festivalen som man kommer till genom att svänga till höger i Morjärv och sedan följa skyltningen och köra på vägar, som både Vägverket (och de flesta övriga också) har glömt bort för länge sedan.

 

Man är framme när det är som allra andlöst naturskönast och Kalixälven glittrar som ett dyrt diadem.

 

Till jubileet anlände omkring 2.000 osorterade personer. Som vanligt i väldigt blandade åldrar och (även det som vanligt) rådde också en väldigt avslappnad och tillbakalutad stämning.

 

Festivalledningen hävdar att det aldrig har varit något regnväder i samband med spelningarna men det påståendet kan man väl syna en aning. Visserligen har jag "bara" varit där 12-15 gånger, men nog minns jag några regnstänk i alla fall och en del rätt liberala stormvindar också.

 

 

Men detta förtar i alla fall på intet vis att Flakasand är en väldigt sympatisk och på alla sätt pretentionsbefriad festival. Under alla år som jag bevakat den har jag blivit vittne till på sin höjd två-tre fighter och de har alla bestämt avbrutits innan några allvarligare kalamiteter hunnit utbryta.

 

En fridens festival, alltså. Men något som festivalledningen absolut måste åtgärda till nästa år är de närmast kilometerlånga och ytterst långsamt framkrypande köerna till försäljningsställena för mat och dryck.

 

Man riskerar ju att stupa alarmerande av endera akut hunger eller törst! Alltså: släng in
flera grillställen och grillkockar och ladda också med mängder av flera plastmuggar. Nu tog de plötsligt slut och då var det glasflaskor som gällde. Och de tappades ju givetvis ofta och krossades och så fick glas plockas upp från marken. Gammalt djungelordspråk: ALDRIG glasflaskor på en utomhusfestival! Däremot noterades det tacksamt att och hur fint bajamajorna administrerades.

 

 

Musikaliskt sett har Flakasand genom åren erbjudit många lustfeeling-stunder. Väderbitna blues-män som Lazy Lester, T-Model Ford, Louisiana Red, svenska ess som Totta Näslund, Roffe Wikström och Mats Ronander (som hamnade i ett öldrickande gäng och höll på att helt glömma bort att ta sig upp på scenen), rockgrupper som The Animals och Dr. Feelgood.

 

Festivalledningen har alltid haft Eric Clapton som en önskeartist. Ett annat namn som ofta nämnts är George Thorogood & The Destroyers. Vi får väl se vad som händer.

 

Till 20-årsjubileet hade man inte lyckats engagera något speciellt extratungt namn. Utan i stället erbjöd man en jämn kavalkad av varierande sorters musik, där det som markerade sig allra stilsäkrast var den med två amerikaner från Texas och resten svenskar armerade gruppen JT Coldfire, där frontmannen själv excellerade i djup-bluesblänkande gitarrsolon; stundtals spelade med instrumentet på ryggen och så den lille store 13-årige Töre-gitarristen Rikard Johansson med vasst band och snitsiga hår-braids, som spelade slide så att det närmast uppstod oroliga eruptioner i Kalixälven och som redan har skaffat sig en så självklart kaxig scenisk närvaro att han utan besvär kan säga så här:

 

- Om ni vill se oss igen så ordna då så att vi får flera gig!

 

Rikard Johansson headlinar förmodligen när Flakasand fyller 40 år.

 

 

Och så kan jag ju inte tycka annat än att det var riktigt roligt, att få uppleva gamla originalsättningen av Tuolluvaaras pop- och rockstoltheter The Shanes igen! Samtliga, utom den insjuknade Tommy Wåhlberg, som var med när debutsingeln spelades in 1963 och hamnade på tiondeplatsen på Tio i topp, stod på scenen nu.

 

Debuten var instrumental och hette Gunfight Saloon. Och inledde kvällens show. Som den alltid gör.

 

Sångaren Lennart Grahn, alltid lika pratglad på scenen, kom med några år senare än basisten Svante Elfgren, trummisen Tor-Erik Rautio (som hade ersättningshjälp av kollegan Peder Sundahl) och gitarristen Staffan Berggren. Ytterligare något år senare anslöt stockholmaren Kit Sundqvist också och för några år senare startade veteranerna om igen och kan fira 50-årsjubileum som grupp om några få år.

 

Nu körde grabbarna Blue Feeling, Let Me Show You Who I Am, Cris Craft No. 9, Hi-lilli, Hi-lo och Cara Mia och uråldriga minnen från spelningar på Shopping center i Luleå och Blackis i Svartöstaden kom ofelbart för mig. Detta stavas n-o-s-t-a-l-g-i. Ofelbart fint!

 

 

I övrigt var det ju så att den australiensiska kraft-sångerskan Jane Kitto börjar bli lite lätt uttjatad vid det här laget (detta var hennes tredje Flakasandsbesök!) och att hon skulle ha fungerat bättre med ett kompband intill sig; att The Musical Express, från Luleå, spelade hungrigt, extrem-skickligt och kadaver-rått som vanligt; att tjejbandet Life Sentence, från Boden, med extra verbal + för sångerskan Jill Holmgren, gjorde en oklanderlig version av Elvis Presleys Suspicious Minds och även likaledes ungdomliga By the Way Band, från samma hemstad, gjorde en helt snyggt godkänd spelning.

 

Däremot tvingades vi avstå från Umeå-bandet Schultze, som mitt i natten avslutade den redan starkt försenade festivalen.

 

Så: 20 år är ju ingen ålder för en festival, i alla fall inte om den äger rum i Flakasand.

 

Det här var lika vitalt och Still Goin’ Strong som alltid.
Flakasand Rock & Blues-
festival

 

The Shanes, JT Coldfire, Rikard Johansson Band, Jane Kitto, The Musical Express, Life Sentence, By the Way Band, Schultze, Morjärvs Rock & Blues sällskap

 

Flakasand, Lördag 17/7-10
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Rolf Nilsén