Om det inte finns någon som hör när ett träd faller i skogen, hörs det då? En uttjatad filosofisk fråga utan bra svar.
Om ett träd faller i Stadsparken under Luleå Pride, hörs det då? Tvärsäkert nej.
Under åren som gått har Stadsparkens träd tvingats utstå alla möjliga musikaliska akter och det har i stort sett aldrig varit tyst från scenen. Faller ett träd där överröstas det av aldrig vilande högtalare.
Och om det varit tyst är det ändå ingen där för att höra det.
Sedan starten av Luleå Pride 2012 har festivalen varit en av de mest intensiva helgerna för stans nöjesreportrar. Kända namn som Peg Parnevik, Lill-Babs och Magnus Carlsson har varit där, totalt okända och numera bortglömda artister också. Egentligen tror jag att de flesta någon gång uppträtt på Luleå Pride, så många akter har stått på scenen genom åren. Det gick så långt att mitt ständiga klagomål under flera år var att programmet var för späckat – det var omöjligt att hinna med allt.
Luleå Pride blev en pridefestival utklädd till musikfestival. Med den stora skillnaden att ingen egentligen brytt sig om musiken.
Men de senaste åren har en förändring skett, både på eget initiativ och på grund av en stramare budget.
I invigningstalet uttryckte Joakim Isaksson Markström, ordförande i RFSL, sin oro över framtiden med tanke på kommunens ovilja att bevilja sökta ekonomiska bidrag. Arrangörerna vill ha mer pengar för att kunna boka större och dyrare artister.
Men med tanke på hur den här helgen blev, utan att ens dragplåstret Beatrice Eli lockade någon publik, verkar det inte spela någon roll. Det kan bli en folkfest även utan stora artister, det kan bli en folkfest trots att ingen vill lyssna på musik. Inte i Stadsparken i alla fall, inte ens när området fylldes av folk efter prideparaden var det många som brydde sig om vad som hände på scenen.
Därför tycker jag att arrangörerna gör helt rätt i att satsa på nattklubbarna, som alltid blir bra och uppskattade, i år var det fest både fredag och lördag.
Hela stan var full av folk i helgen, på skuggiga Storgatan, på stora stolar i Norra hamn, till och med på annars döda kulturens hus balkong – men att lyssna på gratismusik i en grönskande park verkar helt uteslutet.
Innan RFSL lägger för mycket kraft vid att satsa på stora stjärnor borde de fokusera på att styra upp festivalområdet som långa stunder känns öde. Folk lockar folk och när tälten stänger på eftermiddagen och öltältet inte finns kvar är det få anledningar att besöka parken om musiken inte lockar.
Men så länge det blir party i stan spelar det ingen roll om kommunens bidrag räcker till affischnamn. Framtiden är ljus och ligger inte i någon makthavares händer.
I helgen har jag hunnit se stora delar av ett nedbantat musikprogram och rivit av både recensioner, artistintervjuer och den här krönikan.
Men det kan vara slut på det nu. Den här festen ska upplevas – inte recenseras.
Det är dags att se på Luleå Pride som den kärleksfest det är. Här skrattar, kramas och dansar folk under regnbågen. Här går människor i parad, dansar på klubb och visar sympati. Hit går inte folk för att upptäcka ny musik eller lyssna på artister live.
Luleå Pride är ingen musikfestival, men kanske årets största helg – och jag kommer vara på plats även nästa år. Då kan jag byta ut pennan i handen mot ett paraply i drinken.