Punklåtarna avlöser varandra i högtalarna och klockan tickar. En av vårens få varma dagar gör kväll utanför och ett fåtal besökare har letat sig in till konsertkvällen. Sedan nyöppningen av Lillan har det varit en liten skara människor som letat sig till klubbens mysiga lokaler och kvällen bjuder inte på några förändringar.
Lördagens första förband är det Luleåbaserade bandet Em'li Lou & the Lalala's, det går inte att mista den talang som de besitter och trots att deras låtar grundar sig i musikgenres som blues och jazz trollbinder de publiken med sina egenskrivna alster. Jag finner mig själv önska mer energi från bandet men med tanke på de mer akustiska jazzinspirerade tonerna räcker det med ett stillastående framträdandet – deras fina röster och musikaliska talang räcker.
LÄS MER: "De tar död på smekmånaden på Lillan"
Näst på tur är Loving Embers. Kvartetten från Piteå står stadigt i den nutida indierocken som är genomgående genom låtarna. Från deras första låt är det tydligt att energin är på väg uppåt i lokalen och de river av fantastiska gitarrsolon ackompanjerat av sångerskan Fredrika Johanssons raspiga röst. Låten ”Nothing Remains” innehåller kanske kvällens snyggaste gitarrsolo och ”Stranger” är modig på många sätt, både musikalisk och sångmässigt. Deras avslutande låt ”Sorry Song” skjuter en pil rätt in i kärleken och berör på många sätt.
23.30 är det dags för kvällens sista band, Agent Blå, att ta sig ann de fåtal personer som fortfarande är kvar. En i bandet viskar ”Let’s get this party started” och det är precis vad de gör. Göteborgsbandet ger det de har trots att jag önskar att de fick visa upp sin musik för en större Luleåpublik. Rent musikaliskt vet jag inte om jag har så mycket att förvänta mig, efter en rad hyllningar är det nästan självklart att de ska leverera indierock från västkusten när den är som bäst. Något som slår mig är att de har otroligt roligt på scenen. Mellan låtarna drar de interna skämt och som åskådare känner jag mig nästan utanför när jag ser hur roligt de verkar ha, det får en nästan till att fråga om en plats i bandet.
LÄS MER: Klubben ska göra Lillan stor igen
Deras hyllade singel "(Don’t) Talk To Strangers" är fortfarande deras starkaste låt och det är synd att inte fler får uppleva den live. Tillsammans med sångerskan Emelie Alatalos röst blir den en låt med otroligt mycket drag som skulle fylla en vanlig klubb med energi, det är en typiskt bra låt att skriksjunga till. Sista låten är en ren käftsmäll med textraden ”Tell me what the fuck we’re doing” som ekar genom lillans lokaler när de avslutar sin spelning. När de sista tonerna klingar ut lämnas gitarristen kvar på scen för att avsluta kvällen med några sista ackord. Någon i publiken viskar ”det var enormt mycket tryck” och jag får hålla med.