I slutet av 2013 hade Magnus Ekelund flyttat till Stockholm och påbörjat sin musikaliska bana som Kitok. I Luleå hade han lämnat kvar indiepop men packat med sig hiphop och en ny stil i form av låtar som ”Sthlm city” och ”Försvinnaren”.
När han skrev upp fyra inspirationsord i ett anteckningsblock visste han inte att hans första verk i huvudstaden skulle förändra hans liv. På pappersarket stod det; ”Paradise Jokkmokk, Psychedelia Nightmare”.
– Sedan tog jag bort de två sista orden och då började jag skratta, jag tänkte att det lät som en bra titel på en låt.
Musiken som senare skulle bära det numera välkända uttrycket föddes i en studio vid Mariatorget där Ekelund spelade en gitarrslinga för Luleåproducenten Stefan Sundström.
– Han spelade upp den för mig i kontrollrummet och jag sa direkt att den var bra. Jag brukar sällan säga att en låt är bra eller ska bli en hit, men där hade jag rätt, minns Sundström.
Tillsammans snickrade de ihop ett beat och med den senare välkända melodin i hörlurarna vandrade Magnus Ekelund omkring och lyssnade på grunden till ”Paradise Jokkmokk”. På gatorna i Stockholm kom orden till honom, med nyfunnet perspektiv på Norrbotten
– Den är både ironisk och allvarlig på samma gång. På ett sätt är det sant att vi lät tiden stå still; ”jag gör precis vad jag vill, jag låter tiden stå still. Jag längtar ingenstans jag gör inget alls”. Det var en härlig känsla som är sann från tonåren då jag åkte skateboard. Samtidigt är det min mardröm att vara på en avfolkningsort och inte göra någonting – att vara där och inte drömma om någonting eller ha några ambitioner, berättar Magnus Ekelund.
Väl i studion upptäckte han att de spelat in andra ackord än de som föddes i hans huvud och artisten fick ändra refrängen på stående fot.
– Jag hade lagt ner så mycket tid på texten för att den skulle bli dubbelbottnad och tvetydig, positiv och rolig, med snygga ord. Samtidigt som det är så slumpartade grejer som att melodin i refrängen inte riktigt var som jag hade tänkt. Jag gjorde fel och då hade vi spelat in så långt att jag inte tänkte ändra på det.
Genrebytet från indie till hiphop hade gett ny skaparlust och glädjen i att kunna bryta mot regler födde ständigt nya idéer. Stina Vikström lade synth på låten, Erik Zettervall körade och efter att Johan Lindqvist på Universal Music föreslagit att de skulle lägga in scratch kom en dj in och lirade fram olika varianter på ”Paradise Jokkmokk”.
– Det var en sådan där grej som gjorde att vi kände ”nu sitter hela grejen”, minns Ekelund.
Producenten Stefan Sundström minns hur experimenterandet också ledde fram till Kitoks signifikativt skrikiga rap, vilken inte var given från början. På vissa låtar ställde de olika versioner mot varandra – en bekväm och ”en där han skrek hysteriskt”.
– Han hade några kompisar som han kollade idéer på och jag tror att (Robert) Hurula sa typ ”Vad är mest intressant – en uppkäftig rappare eller någon som tar det lugnt?”. För Magnus var svaret ganska lätt.
Det aviga soundet höjde knappast förväntningarna på bemötandet. En refräng som inte upprepar sig, komprimerat och knastrigt ljud – upphovsmakaren kände snarare att han ”gjort något kul” än någon hit. Och skivbolaget hade invändningar mot mer än bara ljudbilden.
– Innan den släpptes fick jag höra att det hade kunnat bli en hit om jag bytte ut Jokkmokk mot Stockholm; ”då kommer folk kunna relatera till den”. Jag kände att det var precis det man inte kan göra, det är Jokkmokk som är grejen.
Med tillhörande musikvideon, regisserad av Mikael Yvesand, där en varm – närmast kalifornisk – Jokkmokksmiljö lade ett eget filter på låten fick ”Paradise Jokkmokk” spridning direkt den släpptes 17 september 2014.
Tidigare (”framgångsrika”) singlar som ”Sista utposten” och ”Sthlm city” med cirka 100 000 lyssningar blev snabbt passerade av Kitoks genombrottslåt.
– Direkt blev det över hundra delningar på videon och det skenade iväg första veckorna. Efter en vecka hade videon 20 000 visningar och då var jag och Micke (Yvesand) så nöjda att vi gick på Obaren och drack drinkar. ”Fan vad fett, det här har vi förtjänat”.
I dag har videon setts 800 000 gånger och med närmare sju miljoner lyssningar på Spotify – en norrbottnisk superhit.
– Det mesta släpps och glöms bort, men den här bara fortsätter att streamas, säger Magnus Ekelund.
Vad har den betytt för dig?
– Den har betytt hur mycket som helst. Den etablerade mig.
Och satte ribban högt?
– Jo, den har ju det (skratt). Det är ingen ide att försöka knäcka den.
Debutalbumet under namnet Kitok, som skulle släppas i november, flyttades fram till januari då singeln bara fortsatte att växa. Fem år senare är ”Paradise Jokkmokk” fortfarande en av länets hetaste låtar.
– Jag tycker att den är bra, jag blir inte trött på den. Jag tycker att den är intressant att lyssna på fortfarande. Den är så märklig den där låten, ett konstigt sväng, jag fortsätter förvånas över att den blivit så stor. Den är omöjlig att dansa till och ändå är det en festlåt, säger Magnus Ekelund.
Magnus Ekelunds vän och manager Pontus Sillrén minns när låten briserade:
– Jag upplevde att en helt ny sorts människor kom i kontakt med Magnus musik. Vi gjorde en spelning på Gröna lund där det stod barn med skyltar med ”Kitok” på.
Ekelund berättar att folk fortfarande kommer fram och pratar om låten och han har sett bilder på tatueringar där texten citeras. Ur ingenting blev ”Paradise Jokkmokk” en succé och än i dag lever Kitok en relativt anonym tillvaro, till skillnad mot för låten.
– Den lever helt klart sitt eget liv, jag kommer i kontakt med den hela tiden. Den har blivit större än mig.
Röster om låten
Stefan Sundström, producent:
– Jag hade sagt att jag trodde att Magnus skulle få en hit, eftersom han är så fruktansvärt envis och kämpade på så mycket. Men när det väl händer blir det så klart en stor omställning, från att ha bott i Luleå till att bli igenkänd på stan i Stockholm.
Pontus Sillrén, manager:
– Sedan är det också en oerhört catchy pophit som har sina självklara kvaliteter som inte behöver förklaras eller kompenseras med idéinnehåll. Den svänger.
Magnus Ekelund:
– På en nördig nivå låter den helt sjuk. Den är jättekomprimerad, helt distad och ljudet är helt trasigt. Jag kan inte begripa att den har spelat på The Voice och NRJ, den är så himla långt ifrån radioanpassad.