Luleå har på senare år skapat sig ett rykte som stark restaurangstad. Men långt innan CG, Hemmagastronomi eller någon annan krog var tilltänkta fick Luleå en smak av kontinenten.
1979 rapporterade Kuriren om succé för Bistron, Curt Bergfors franskinspirerade gourmetkrog.
– Curt hade varit i Frankrike och var jäkligt inspirerad av det där. Så han körde igång Bistron, berättar Lennart Ohlson, som då var anställd.
Till en början var det en sommarrestaurang i korsningen Timmermansgatan-Storgatan och nymodigheter som ripmousse, Salade de Poulete (kycklingsallad) och Paté de champagne fanns på menyn. Dessutom lockade Bistron med en tårta så exklusiv att den fick flygas upp från Stockholm då Luleåbagarna inte lyckades göra den.
I juni 1982 slog sedan Le bistro petit Maxim upp portarna i sina nya året runt-lokaler på Storgatan efter mängder av turer kring positioneringen.
Endast 50 gäster fick plats i restaurangen och Curt Bergfors talade entusiastiskt om nytänket.
– Råvarorna är A och O. Köksmästare Henrik (Hagman – "såsernas kung") har fria händer. Vi tar köttet från ett litet slakteri som vi hittat och vi besöker BD-fisk varje dag för att få den allra färskaste fisken. Alla måste vara av högsta klass.
Men en "blandning av Auguste Escoffiers gamla franska och den nya vågen" tog Bergfors matupplevelserna i Luleå till en ny nivå.
– När jag satte gaffeln i pepparsteken måste jag faktiskt ställa mig upp och skrika ut min glädje, sa Bergfors till Kuriren.
Bistron överlevde fram till 1991 då hela byggnaden flyttades till Storheden i väntan på sitt öde. Även om det franska köket gjorde succé var det fortfarande inom en begränsad kundkrets.
– Matintresset har blivit mycket större och bredare i dag än på 90-talet. Då fanns det ett djup, en del som var väldigt duktiga på mat, men det var en dålig bredd. I dag har du ett brett kunnande och folk som uppskattar god mat, konstaterar Lennart Ohlson.
Hur utmärkte sig Le bistro petit Maxim?
– Det var ett unikt koncept, herregud. Så var det med Tallkotten också, med alla kändiskockarna vi tog upp. Det krävdes riktigt duktiga människor, det gick inte att hålla på med några lokala kockar.
Möjligtvis var inte Luleå riktigt redo för den gastronomiska revolutionen och till slut såldes byggnaden till Piteå där den blev dagens Sjöbodan.