Efter att ha inlett den utsålda kvällen i Kulturens hus i kronologisk ordning med tidiga "Raised in rain" kommer "Det är livsfarligt att luta sig ut" där Miriam Bryant sjunger "du får inte bli kär i mig".
Vi kan ju försöka, men det är inte helt enkelt.
Redan från starten 2013 har Bryant haft någonting som gjort att hon gått rakt in i hjärtat hos folk. Från början var det hennes scenpersonlighet och artisteri, med tiden har det varit tack vare raden av hitlåtar. Den här söndagkvällen bjuder hon på allt.
"Du med dig", "Rocket" och "One last time" är örhängen som gör många kollegor avundsjuka medan Miriam Bryant kan bränna av dem innan konserten ens blivit 20 minuter gammal.
Under "O A O A E vi förlorade" är romantiken närvarande igen. Hon berättar att det konstigt med kärlek, att man ibland känner från början att det inte kommer att sluta bra. Jag håller inte med. Jag känner tidigt att den här kvällen kommer sluta bra.
Jag förstår om huvudpersonen själv är osäker och i behov av bekräftelse, Luleåpubliken är känd för att vara svårflirtad. Men även om det är en tyst och trevande publik beror det snarare på rädslan över att göra fel. Så där som det kan vara i en ny kärleksrelation, då de förälskade bara vågar ta steget och dansa om Miriam Bryant ber om det.
Det är svårt att se några dåliga sidor hos artisten, det mesta stämmer under hennes konsert – förrutom textraden ""alltid gör musiken mig besviken".
Mycket handlar om kärlek, ofta krossad, och efter onsdagens "Jills veranda" kommer hela Sverige garanterat sjunga på Martha Wainwrights "Bloody mother fucking asshole" om göteborgaren framför den lika gushudsframkallande i tv-programmet som hon gjorde i Luleå.
Miriam Bryant får inte den kärlek hon förtjänar i form av allsång och ståhej från publiken, det kan ju vara svårt att uttala sina känslor. Då är det är lättare att skriva ner dem. Eftersom det vore obehagligt att pränta ner att jag är kär nöjer jag mig med att kalla det för en förälskelse.
Efter en känslostorm som denna är det lätt att glömma "förspelet" (supporten Ellen Krauss egen benämning), men det är absolut värt att nämna. Med en gitarr och Bryants stjärna till sidekick, David Larsson, får kvällen bästa möjliga start tack vare begåvade Krauss (som dessutom sjunger om att vara kär i vem man vill och bröllop).
Om vi ska lita på Miriam Bryant och akta oss för att bli kär i henne finns det plats för både Krauss och Larsson i mitt hjärta.
Recension
Miriam Bryant (support Ellen Krauss)
Kulturens hus, söndag 19.00
Längd: 95 minuter plus support
Publik: Festligt, folkligt, fullsatt.
Bäst: "Allt jag behöver" är otroligt och ett av få tillfällen då publiken står upp.
Sämst: Technovarianten av "Push play" gör att jag vill pusha paus.
Betyg: 4