Ömsint och tilltufsat av en nationalklenod

23 april 2010 06:00

 

 

 

Våren snubblar sig fram allt mera märkbart och obevekligt och i stort sett synkront med den kommer också det också ett livstecken från Ola Magnell. Det förs-ta på sju år. Så det är ju ett evenemang i sig.

 

Rolös heter skivan och det här är, rätt så tvärsäkert konstaterat, den sortens musikdepesch som är efterlängtad.

 

Magnell har ända sedan sina första 70-talsskivor varit en diskret reflekterande och grubblande bard, som visst har kunnat plocka fram de lekfulla ordvändningarna ibland (Påtalåten) men ändå främst har hållit sig i bakgrunden och använt de små bokstäverna, utan alltför mycket ståhej och buller.

 

Det har liksom gått lika bra (bättre?) i alla fall.

 

 

Magnell tillhör våra nationalklenoder inom genren, men de senaste åren har han varit rätt tillbakadragen och smått ledsen (läs intervjun här intill för förklaringar). Livet blir liksom ännu hårdare om inte det yttre skalet är tillräckligt bastant. Så är det ju.

 

 

Ola Magnell gör alltså inte så värst mycket väsen av sig. Men lyssnar man med bara aningen större öron än ordinärt, så kommer belöningen rikligt. Alldeles säkert.

 

Det skrivs helt enkelt väldigt sällan texter sådana som i den inledande Aftonpsalm eller i den avslutande Elegi. Kliniskt banalitetsbefriade. Väldigt värdiga. Utan några onödiga ord. Bara nödvändiga.

 

 

Men Magnell låter också det medfaret och av själva livet tilltufsade blotta sig och skymta fram ibland. Melankolin släpps fri i Sång till de svikna, Frostens ängar och Sorgsna seglatsen. Den robusta känslan styr i Livet är en cykeltur. Och så gediget bra och ömsint innehållsrik som Nattens vind är hemlös är - är det faktiskt väldigt lite som är.

 

 

I bakgrundskörandet återfinns stundtals Elin Ruth Sigvardsson, Lars Winnerbäck och Nina Ramsby (som efter sin spelning i Luleå i vintras med en spritpenna signerade min benprotes!). Det är lärjungarnas metaforiska knäfall inför maestron.

 

Rolös är en värdefull och nödvändig skiva. Enbart. En sån som man kan sitta på verandan och lyssna på medan man tittar på hur de svartfläckiga snödrivorna sakta smälter ner i backen.

 

Det är ju förvisso värt en hel del.

Musik

Ola Magnell

 

Rolös

 

VisKWa/National/Border

Betyg: 4

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Rolf Nilsén