Snart är det jul. En hederlig svensk högtid. Nåväl. Om det finns några svenska värderingar borde de väl synas på jul? Men vilka är de? Ska man fira julen till minnet av Kristi födelse eller är det bara en anledning att dela ut presenter och äta julmat? Karl Bertil Jonsson – är han en hjälte, som bryr sig om samhällets svagaste, eller en tjuv, som idkar välgörenhet med andras pengar? Är det bästa på julbordet skinkan, köttbullarna eller Janssonen? Eller bör man kanske helt avstå från sylta och grisfötter av hänsyn till grisarna?
”Måste man titta på Kalle Anka för att räknas som svensk?”, undrade religionsvetaren Eli Göndör i Aftonbladet häromdagen. Det är förstås en relevant – och retorisk fråga. Han riktar udden mot Sverigedemokraterna som vill skilja på medborgarskap och nationell identitet. Att vara svensk medborgare räcker inte för att räknas som svensk, enligt partiet. Men Göndör har förstås rätt, man måste inte titta på Kalle Anka för att vara svensk.
Men varför dyker diskussionen om vad som anses vara svenska värderingar bara upp i när vi talar om invandrare eller integration?
Även de som menar att det inte är alldeles självklart vad den där svenska identiteten består i, tycks på något sätt ändå förutsätta att vi infödda svenskar delar vissa gemensamma värderingar.
Göndör exemplifierar visserligen med Torbjörn Säfve. Född i Jukkasjärvi, utbildad i Sverige och numer även staty i Luleå – visst är han svensk. Men man behöver inte ens leta upp en konverterad muslim för att hitta någon som inte har samma värderingar som alla andra.
Att jag heter Eriksson, gått nio år i svensk grundskola och ätit sill mer än hundra gånger betyder inte att jag har samma livsåskådning som min granne Pettersson med samma bakgrund.
För några år sedan lanserade Moderaterna ett förslag om ett svenskkontrakt. Tanken var att invandrare skulle skriva under ett kontrakt om att leva enligt svenska lagar och normer. Den som inte följde kontraktet skulle straffas med sänkta bidrag.
Nu blev det inget av svenskkontrakten. Som tur är – vilken galen idé: varför skulle till exempel bara invandrare tvingas skriva under dem? Är det inte lika viktigt att infödda svenskar följer samma normer och lagar i så fall?
Kvinnan bakom förslaget var Elisabeth Svantesson. Ironiskt nog var det hon efter utnämnandet till arbetsmarknadsminister fick motta stor kritik för att hon varit aktiv i organisationen ”Ja till livet”. Svantesson delade inte Medel-svenssons uppfattning om att abort är oproblematiskt. Hennes värderingar är, om man så vill, inte särskilt svenska i just abortfrågan.
Men det är bara ett exempel på djupt grundade ståndpunkter där vi kan skilja oss åt.
Statsvetaren Andreas Johansson Heinö har skrivit boken Gillar vi olika? Hur den svenska likhetsnormen hindrar integrationen. Han menar att det trots allt finns en uppsättning nationella värderingar och ger några förslag: 1) individualiserad jämlikhet, 2) jämställdhet, 3) sexuell frigjordhet, 4) låg religiositet och 5) anti-nationalism.
Visst har Johansson Heinö rätt i att det här är omhuldade normer i dagens Sverige. Samtidigt är flera av dem tätt förknippade med en politisk agenda.
Idén om individualiserad jämlikhet kan till exempel ta sig uttryck i förslag om kvoterad föräldraförsäkring, vilket är långt ifrån okontroversiellt. Till slut börjar man undra hur representativ den där sekulariserade Svensson som bara viftar med svenska flaggan när det är dags för fotbolls-VM egentligen är? Är jag dåligt integrerad som inte tycker att maxtaxan är det bästa som uppfunnits sedan skivat bröd?