FN:s havskonferens avslutades i fredags i New York. Konferensen har under fyra dagar behandlat hur det 14:e globala hållbarhetsmålet i FN:s Agenda 2030 ska nås. Av de 17 globala mål, som 193 länder enades om år 2015, handlar det 14:e om att bevara och hållbart bruka haven och marina resurser.
Regeringen har tydligt höga ambitioner för agendans genomförande, vilket bland annat kom till uttryck i vårbudgeten. Skrivningarna om de globala målen kanske inte väckte någon större uppmärksamhet, men de fanns där. Ännu vet vi inte vilka konsekvenser agendan får mer än att Sverige blir ett föregångsland.
Som av en händelse var Sverige och önationen Fiji initiativtagare till och värdar för havskonferensen. Under konferensen presenterade Sverige planerna på att låta Havs- och vattenmyndigheten identifiera vilka regler som behöver ändras för att hindra ohållbart fiske. Det kan handla om totalt fiskestopp, förbud mot vissa redskap eller andra åtgärder. Det är ett bra och nödvändigt initiativ.
Att hållbart bruka och vårda haven kräver engagemang från alla världens länder. På nära håll har vi EU som har svårt att samarbeta om fisket. I en del länder är det politiskt känsligt att anpassa fiskeflottan till en fångstnivå som är långsiktigt hållbar. Globalt är situationen ännu värre. Trist, då överfiske är ett allvarligt problem.
Destruktivt fiske är inte det enda hotet mot livet i havet. Föroreningar som har sina källor på torra land är ett minst lika allvarligt hot. Plastskräp som dödar mängder av fiskar, däggdjur och fåglar har blivit allt mer uppmärksammat. Här kan vi alla göra en insats genom att inte skräpa ned och tänka på vad vi köper.
Det är uppenbart att det behövs regler som faktiskt ger marina miljöer det skydd som behövs. Att Sverige nått ett av delmålen i Agenda 2030, om att skydda minst tio procent av havs- och kustområdena, är en klen tröst om skyddet inte hindrar bottentrålning inom områdena.
Om EU:s fiskeregler tillåter medlemsländer att fiska i andra medlemsländers skyddade vatten finns det knappast något skydd. Detta kan inte bara vara ett problem för Sverige. Det måste finnas ett minst lika stort intresse bland andra länder att reda upp i dåliga regelverk.
Agenda 2030 kan vara den plattform som behövs för att få fler av världens länder att ta sig samman och se till att förvaltningen av de marina resurserna blir hållbar. Sverige har tagit viktiga steg i den riktningen. Vi får hoppas att andra länder följer efter.