Hur mycket resurser ska läggas på en människa som har fått avslag på sin asylansökan? Migrationsverket förefaller i vart fall vara av uppfattningen att vi inte gör tillräckligt.
Kanske är det ett utslag av den så kallade sommartorkan. SR Ekot (7/8) rapporterade dock nyligen att trots att det läggs stor möda på att integrera dem som får uppehållstillstånd i Sverige så ser det väldigt annorlunda ut för dem som måste återvända till sina hemländer.
Terje Torvik är verksamhetsexpert på Migrationsverket. I Ekots inslag förklarar han hur hajade till när han upptäckte att det bara finns fem projekt i landet riktade mot dem som nekats uppehållstillstånd. Enligt den skrivna artikeln anser Torvik att det behövs fler insatser.
Påståendet att förhållandet mellan hur många insatser som riktas mot de olika grupperna skulle vara märkligt är närmast chikanöst. Den som har fått avslag på sin ansökan om asyl saknar rätt att stanna kvar i Sverige. Torviks uttalanden bör förvisso inte förstås så att Sverige bör integrera dessa människor in i vårt samhälle, utan snarare in i sina hemländers.
I inslaget intervjuas en ung man som utvisades till Afghanistan efter tre år i Sverige. Han säger att den som har varit borta från sitt land i tre år tappar samhörigheten med och kännedomen om samhället. Det är inte bara att åka tillbaka och fortsätta som förut.
Torvik menar att enkla insatser har stor effekt för denna grupp. Han föreslår åtgärder som yrkesutbildningar, etablera kontakter åt dem eller ordna boende. Torvik är även tidigare återvändandesambandsman i Kabul. Förmodligen har han rätt i sina bedömningar. Men det gör ingen direkt skillnad.
Sveriges ansvar för dessa kostnader måste sägas vara ytterst begränsat. Vi kan inte hjälpa alla som behöver det i världen. Om de som inte har rätt att stanna här ska erbjudas yrkesutbildningar, kontakter och boende i sina hemländer kan vi åter se fram emot ett ökat antal asylansökningar. Tydligare så kallad pull-effekt än så är svårt att tänka sig.
Därtill är det faktiskt en ekonomisk fråga. Stora delar av våra offentliga system är allvarligt underfinansierade.
Det är mer beklämmande att någon som får avslag på sin asylansökan är kvar i landet så länge att det alls kan framstå som rimligt med en yrkesutbildning.
Något utrymme för frivola projekt för tusentals människor årligen finns inte. Regeringen behöver lägga mindre resurser på dylika aktiviteter, inte mer.