I går var det Förintelsens minnesdag. Det var den 27 januari 1945 som koncentrationslägret i Auschwitz befriades, och 2005 deklarerade FN dagen som internationell minnesdag för att vi inte ska glömma de fruktansvärda illdåd som begicks i nazismens namn. Dagen ska påminna oss om intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. Att vi behöver påminnas om detta får vi tydliga bevis på dagligen i våra medier, där brott mot mänskliga fri- och rättigheter begås och där intoleransen frodas.
Förintelsens minnesdag står som en symbol mot all form av främlingsfientlighet, intolerans, rasism och antisemitism, inte minst mot homofobi, islamofobi, diskriminering av romer, kvinnor och andra grupper i samhället som utsätts för förnedrande behandling och som förnekas lika rättigheter.
Det har gått nästan 70 år sedan Nazityskland besegrades och omvärlden kunde bevittna hur nazisterna metodiskt gått till väga för att försöka förinta en hel folkgrupp – judarna. Sex miljoner judar blev offer för en ideologi som byggde på hat och fördomar, och som hetsade och vilseförde människor att tro att judarna var roten till allt ont. Efter kriget förnekade de flesta tyskar att de visste vad som hände med judarna. Men hur kunde någon ha missförstått detta? Nürnberglagarna 1935 förbjöd giftermål mellan så kallade arier och judar. Judar förlorade sitt medborgarskap, förbjöds att jobba i offentliga arbeten. 50 procent av judarna kunde därefter inte försörja sig själva.
Tre år senare inträffade vad som kallats för Kristallnatten. 267 synagogor brändes, 7500 judiska butiker slogs sönder, över 400 judar dödades och mellan 20 000 och 30 000 judar sändes till koncentrationsläger.
Wannseekonferensen 1942 anses ha varit startpunkten för den totala förintelsen av judar i Tyskland och i de ockuperade områdena. Förintelsen hade redan inletts nu handlade det om att organisera och koordinera transporterna till förintelselägren.
Tyskar jobbade i koncentrationslägren, i transportsystemen. De bodde grannar med judar som helt plötsligt försvann. Hur kunde de efter kriget hävda att de ingenting visste och ingenting förstod?
På samma gång kan vi ställa oss frågan, hur kan människor i vår tid med all den kunskap och vetskap om vad som hände under nazismen i Tyskland förneka att det hänt, och att omhulda en ideologi som sprider hat och förakt mot inte bara judar utan också mot andra minoritetsgrupper som exempelvis homosexuella, romer, muslimer? Hatet lever kvar i Europa. Vi ser hur partier vinner framgångar på att sprida hat mot någon av eller mot samtliga dessa grupper, Jobbik i Ungern, Frihetspartiet i Holland, Vlams Belang i Belgien, Front National i Frankrike, British National Party i Storbritannien – och till den här gruppen kan vi också räkna in Sverigedemokraterna.
Fördomar finns överallt i vårt samhälle. Det är inget som bara européer, amerikaner eller andra västlänningar har. Ultraortodoxa judar i Israel protesterar mot att premiärminister Benjamin Netanyahus son sällskapar med en 23-årig norska som inte är jude. Det hela måste avslutas, kräver de och säger att premiärministern måste ta sitt ansvar, och att ”det inte råder någon brist på vackra och framgångsrika flickor i Israel”.
Nej, det råder heller ingen brist på fördomar hos dessa ortodoxa judar, kan man konstatera.
Förintelsens minnesdag måste hållas levande. I dag, i morgon och för alltid. Och gälla all typ av intolerans, främlingsfientlighet och rasism.