Kosovo, Libyen, Somalia, Bosnien, Tchad, Mali och Afghanistan är några av de länder där Sverige under de senaste åren har bidragit – eller fortfarande bidrar – i fredsfrämjande insatser.
Sveriges engagemang för fred är någonting vi kan vara stolta över, men ofta glömmer vi männen och kvinnorna som deltar på marken. Det är de som tar riskfyllda uppdrag som låter Sverige leva upp till sitt goda rykte.
Regeringen började ganska snart efter att den hade tillträtt efter valet 2006 att arbeta för en ordentlig politik för att ge stöd åt dem som har tjänstgjort i internationella fredsbevarande insatser. Och 2010 fattade riksdagen beslut om en svensk veteranpolitik. För att följa upp den tillsattes året därpå en särskild utredare som fick i uppdrag att utvärdera hur politiken inledningsvis genomförts och hur den skulle kunna utvecklas vidare och utvidgas.
Regeringens utredare, riksdagsledamoten Allan Widman (FP), presenterade på onsdagen sina slutsatser och förslag. Veteranpolitiken får godkänt i utredningen, men ett antal brister påtalas även. Kunskapen i samhället och samarbetet mellan myndigheter, kommuner och landsting behöver bland annat förbättras för att veteranerna ska få den uppföljning och rehabilitering som de kan behöva. Därför föreslås bland annat att en särskild veteranmyndighet ska inrättas.
I linje med uppdraget föreslår Widman även att alla från svenska myndigheter som tjänstgör i internationella insatser ska omfattas av veteranpolitiken på ett sammanhållet sätt. Ordet veteran förknippas kanske främst med militärer och amerikanska krigshjältar, men det är rimligt att även civilanställda som deltar i humanitära insatser i riskfyllda områden innefattas i vad den svenska veteranpolitiken innebär med stöd och allmänt erkännande.
Utredningen föreslår även att lokalanställda, såsom tolkar, skulle kunna omfattas. Med tanke på hur lättvindigt politikerna har tagit på säkerhetsriskerna för de afghanska tolkar som arbetat för Sverige i Afghanistan vore ett tydliggörande av Sveriges ansvar för lokalanställda högst välkommet.
När Sverige nu avslutar sin militära närvaro i Afghanistan aktualiseras behovet av att veteranpolitiken är adekvat – och inte minst att Sverige visar erkännande. Försvarsministerns tidigare ansatser om att Sverige ska öka sitt bidrag i andra insatser, i nya länder, är också ett viktigt skäl, då det är av betydelse att stödet till de som ska tjänstgöra – och till deras anhöriga – fungerar såväl innan som under och efter uppdraget. Allt annat vore oansvarigt.