Jonas Sjöstedt blev tredje partiledaren att tillkännage sin avgång, sedan riksdagsvalet 2018. Att vara partiledare är ett tungt uppdrag som sliter på en, konstaterar han. Det är lätt att förstå om det har varit extra slitsamt för Sjöstedt vars fru arbetar som Sveriges ambassadör i Hanoi, där hon bor med parets två barn.
Sjöstedt hälsades som en frälsare när han med förkrossande majoritet valdes till partiledare i januari 2012. Trots medvind i opinionen och ett starkt förtroende bland allmänheten har han haft svårt att infria de högt ställda förväntningarna.
Efter valet 2014 meddelade Stefan Löfven (S) att Vänsterpartiet inte var välkomna i den nya regeringen, oaktat en mindre radikal framtoning än tidigare. Sjöstedt fick nöja sig med att villkora sitt budgetstöd till S/MP-regeringen med att kräva en uppgörelse om förbud mot vinster i välfärden, som aldrig genomfördes.
Efterspelet till riksdagsvalet 2018 – ett av Vänsterpartiets bästa val någonsin – blev ytterligare en besvikelse där partiet befäste sin historiska roll som socialdemokratisk dörrmatta. Det har utlöst intern kritik mot Sjöstedt, även om det inte funnits några öppna utmanare om partiledarposten.
Januariöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet innehåller därtill den så kallade ”förnedringsklausulen” som är formulerad som att ”Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”.
Motgångarna har kommit slag i slag, samtidigt som besvikna LO-väljare går till Sverigedemokraterna snarare än till Vänsterpartiet. Sammantaget är det inte så konstigt att Jonas Sjöstedt efter åtta år som partiledare väljer att kliva åt sidan på kongressen i vår.
Men när han försöker framställa det som att det finns ett brett startfält av kompetenta och omdömesgilla efterträdare att välja bland som kan driva partiet framåt – då undrar man ju om det finns kandidater till att ta över ledarskapet som Vänsterpartiet av någon anledning har hållit hemliga för allmänheten.
Det är ett problem för Vänsterpartiet att startfältet är så svagt. Beroende på omständigheter som kan infinna sig i framtiden så kan det bli hela landets problem – eftersom de i värsta fall kan komma att utöva makt som starkt kan påverka Sverige.