Det måste till krafttag mot pengarullningen inom både assistansersättningarna och mottagandet av ensamkommande flyktingbarn. Det måste bli ett slut på fusket med assistansersättningarna och kostnaderna för ensamkommandes boende måste skäras ned rejält om inte allmänhetens skattemoral ska urholkas.
Försäkringskassan kan inte, så som nu har uppdagats, betala 16 miljoner kronor i månaden till två bolag som nu misstänks för bedrägerier. Inte heller kan kommuner betala privata HVB-hem 10 000 kronor per dygn för vårdplatser för ensamkommande flyktingbarn, så som Danderyds kommun gjort under några veckor i höstas.
De skattebetalare som tvingas dra ihop pengar till de ökande offentliga utgifterna kan inte förutsättas acceptera den lättsinniga hanteringen av de gemensamma resurserna. 10 000 kronor per dygn för ett boende på HVB-hem är en orimlig kostnad. Det är knappast tal om någon motsvarighet till intensivvård på sjukhus som skulle kunna motivera kostnaderna.
Det är inte bara i Danderyd det går till på detta sätt. Den normala kostnaden för HVB-hem är dock så hög som 2 000 kronor per dygn, vilket gör att kostnaden för ensamkommande flyktingbarn nästa år beräknas utgöra halva kostnaden för migration och integration. Sverige är dessutom det land som tar emot flest ensamkommande. Förra året tog vi emot 35 000 stycken – eller två av fem av de som sökte asyl i EU. Det säger sig självt att kostnaderna måste komma under kontroll så fort som möjligt.
Att skära i den här typen av utgifter har visat sig svårt för våra folkvalda politiker. Få är beredda att utsätta sig för den aggressiva kritik som varje uttalande om minskade utgifter för assistansersättningar eller migration framkallar. Varför göra livet surt för sig själv med något så trist som ansvarstagande?
I takt med att kostnaderna ökar blir de så kallade undanträngningseffekterna uppenbara. Neddragningar på andra utgiftsposter blir nödvändiga för att kunna möta de ökande utgifterna.
Det krävs kraftfulla tag mot skojare, som inte sällan är välkända påsocialförvaltningarna. Det krävs också rätt och slätt hårdare krav vid upphandlingar. Kan staten få försvarsadvokater att nöja sig med en domstolsnorm för timarvode kan man också normera andra ersättningar på samma sätt.
Om inte skattebetalarna ser att samhället försöker få kontroll över utgifterna kommer det att påverka viljan att betala skatt, vilket i sig är ett allvarligare problem.