Vården slutar vid sjukhusdörrarna
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Den som sedan lyckas få remiss till specialist ska få träffa denne inom 90 dagar. Och den som ska behandlas
ytterligare 90 dagar - efter beslutet (!) om behandlingen. Det här är som ett dragspel med den allra största risken
för utdragen behandling är ledet innan specialisten bestämt sig. Köandet kan bli väldigt påfrestande och dessutom har man svårt att klara sig inom marginalerna när det gäller många behandlingar. Svårt efter sjukhuset
Men när man väl behandlas på sjukhusen brukar de flesta vara nöjda. Även om det fortfarande hör till den underdåniga synen på sjukvården att man visar överdriven hövlighet och underdånighet i umgänget med läkare och sköterskor. Den som behandlats på sjukhus har det sedan besvärligare många gånger när det gäller vidare behandling och stöd. Jag läste häromdagen lite anteckningar efter en träff med arbetsterapeuter och biståndshandläggare från
Boden och Luleå som Hälso- och sjukvårdsberedning Mitt hade haft i våras. Det var ingen vacker bild som gavs. Tvärtom verkade det nästan som om man inom primärvården struntade i dem som kom från sjukhusen. Då var det slut på sjukvården. Åtminstone enligt vad som skrevs efteråt. Struntar i de sjuka
Bosse Englund (v) förde anteckningarna och han skrädde sannerligen inte orden. "Detta möte var minst sagt intressant och på många punkter skrämmande att höra hur det inte skall fungera." Och han konstaterar att det stora problemet är att
primärvården negligerar de överenskommelser om rutiner för färdigbehandlade på sjukhus som finns. "Enligt vad de närvarande på mötet sa så brydde sig primärvården inte ett dugg om detta och det höll på att ta knäcken på dem som försökte. Man beskrev det som ett mycket stort arbetsmiljöproblem och en del sade sig snart inte orka längre." Förvägras bättre liv
Det här låter alarmerande. Den som kommer hem från sjukhuset och ser fram emot ett bättre liv måste också få den hjälp med rehabilitering som är nödvändig i väldigt många fall. Men tydligen är inte ens rehabiliteringsplaner någon självklarhet alla gånger. Det betyder att patienter lämnas lite vind för våg för att klara sig bäst tusen de kan och sådan slapphet kan förstås inte tolereras. De som varit sjuka förvägras i praktiken ett bättre liv. Inom hälso- och sjukvårdsberedning Mitt verkar man också överens över partigränserna om att det inte kan fortsätta på det här sättet. Slutar vid dörren
Patienten måste alltid sättas i fokus och det är anmärkningsvärt bara att det behöver påpekas. Men i Norrbotten glappar det tydligen ordentligt enligt tre av hälso- och sjukvårdsberedningarna. Och man verkar dessutom vara rörande eniga över
partigränserna. Det här är naturligtvis en mycket, mycket viktig fråga och det är nödvändigt att snabbt ta itu med den för att åstadkomma förändringar. Ingen kan väl tolerera att
vården för många slutar vid sjukhusdörren? Om den
beskrivning av primärvården som görs är helt korrekt så betyder det att man i många fall blankt struntar i patienterna. Och att de som vårdats på sjukhus hamnar i någon slags strykklass. Kanske därför att primärvården inte har haft hand om dem under hela sjukdomstiden? Viktigare än vårdplatser
Hjälp till patienter får inte ges utifrån en indelning i A- och B-lag. Det här måste åtgärdas omgående. Därför är det
väsentligt viktigare för den politiska landstingsledningen att ägna sig åt den frågan än att försöka plocka bort 16 av 650 vårdplatser, något som all energi verkar ha förbrukats på senaste månaderna. Vem vet, kanske till och med landstingsdirektören
Elisabeth Holmgren kan visa samma intresse för den här frågan som för fågelböcker?