Regeringens höstbudget kan vara den vitamininjektion som Allianssamarbetet behöver inför valåret. Skattehöjningar och ökade utgifter trots högkonjunktur påminner Allianspartierna om att man i förhållande till Socialdemokraterna har mer gemensamt än vad som skiljer.
Bilden av Alliansen har den senaste tiden annars dominerats av slitningar mellan partierna. Skiljelinjerna har handlat om symboliskt viktiga frågor som SD i riksdagen, tiggeriförbud eller hur man ska hantera försvarsminister Peter Hultqvist (S).
Frågorna är dock sådana som lämnar litet avtryck i en budget. Och lyssnar man på budgetdebatten som hölls i riksdagen hör man att Alliansen är samstämmig i kritiken mot att regeringen lovar allt åt alla mitt under pågående högkonjunktur.
Alliansen står alltså för en sparandelinje i förhållande till regeringen. Men att bara tala om vikten av att spara är förstås inte det roligaste att bygga ett partisamarbete kring. Därför kan Alliansen också notera att den rödgröna politiken lämnar centrala problemfält närmast utan åtgärd.
Arbetsmarknaden är ett sådant fält. Och där liknar läget det som rådde då Alliansen bildades. 2006 påpekade Alliansen att klyftorna på arbetsmarknaden ökade. Då handlade det om stora förtidspensioneringar som hyfsade arbetslöshetssiffror men ledde till ett växande utanförskap. Socialdemokraterna chansade på att väljarna skulle lägga mindre vikt vid utanförskapet och i stället se till valfläsket som den goda konjunkturen möjliggjorde. Men Alliansen vann valet, mycket på grund av att väljarna såg samma långsiktiga risk i utanförskapet.
Den här gången finns en motsvarande situation. På pappret råder generellt låg arbetslöshet. Men bryter man ned statistiken finns en växande grupp människor som står allt längre från arbetsmarknaden. Den här gången vill S inte låtsas om att den höga migrationstakten från länder med helt annan utbildningstradition skapar ett utanförskap om inte arbetsmarknaden anpassas efter den nya situationen. Utbildningsinsatser räcker inte. Det måste fram en ny jobbmarknad som är tillgänglig för den som inte har en svensk skolgång i ryggen.
Här kan Alliansen nå en samsyn och forma en gemensam politik. Möjligheterna finns även inom bostadspolitiken och inom omställningen av sjukvården och spelregler för en modern välfärd. Alla Allianspartier måste på ett ansvarsfullt sätt vårda samarbetet i det som är strategiskt viktigt för Sverige. Ett första steg är förstås att se vad som förenar. Den rödgröna allt-åt-alla-politiken borde hjälpa dem med det.